Jag hade bävat för denna dagen, vilka känslor denna dagen skulle föra med sig. Det har ju givetvis varit fruktansvärt, som alla andra dagar. Men denna dagen för exakt ett år sedan har jag i ett års tid gått igenom in i minsta detalj varenda minut varenda dag som passerat. Varenda frekvens av 1/7-2011 är genomgången och fortfarande oförståelig. Allting kommer att vara oförståeligt in i evigheten, sorgen och saknaden kommer aldrig försvinna! Kärleken är oändlig, du finns föralltid i våra hjärtan, i minnet bevarat så fint! Vi älskar dig, saknar dig! Vi ses en annan tid på en annan plats <3

Jaha, då har midsommar sprungit förbi och vi är snart framme vid årsdagen. Det har alltså på söndag gått ett helt år sedan du togs bort ifrån oss. Ett år. Jag kan inte förstå att jag på ett år inte hört din röst, ditt varma skratt sett ditt vackra leende, kramat din vältränade kropp, fått sett lyckan i dina ögon speglas i mina. Nej, det är obegripligt att förstå, för smärtsamt att ta till sig och för overkligt för att vara sant! Detta år är det värsta jag upplevt och förhoppningsvis kommer att uppleva! Trots att det hänt roliga saker i livet så är fortfarande varje dag en kamp mot sorgen och saknaden efter dig. Denna kampen tar udden av allt det som annars skulle gjort mig spralligt lycklig. Jag funderar mycket på vad som får mig att fortsätta, vad som får mig att tro på livet när döden ändå så alltid får lägga sista kortet, säga sista slutgiltiga ordet. Gammal som ung är tydligen döden starkare än livet. Jag har kommit fram till ett ord som sammanfattar varför man väljer livet framför döden; Kärleken.
Kärleken från alla fantastiska människor som finns runt om mig får mig att inse att livet är värt att leva trots att döden ibland knackar på fel dörr. För dig David så känns det som om döden halkade och stormade in i fel dörr, utan att ens knacka på.
Det jag lever kallas livet, men det är kärleken som får mig att leva.

Sitter vid köksbordet och unnar mig jordgubbar med grädde OCH socker! (det du Roger :) Tänker på vad vuxen jag egentligen är, jag sitter ju faktiskt i mitt och mitt hjärtas hus, jag jobbar om dagarna på ett jobb som jag pluggat till på universitetet i tre år, jag tar in posten varje dag, vattnar blommorna, plockar varsamt bort dom vissna bladen, gör mat och matlådor, tvättar och städar. Jag inser att det är detta många kallar vardagen, den tråkiga och långrandiga vardagen som vuxen. En gång tyckte jag också att vardagen var tråkig, det hände aldrig något roligt. Men sedan för ett år sedan så ångrar jag så bittert att man inte var glad för att den långtråkiga vardagen faktiskt bara rullade fint framåt, att man inte oftare stannade upp och hittade det fina i varje dag. Det är precis så jag måste jobba nu, hitta det fina och meningsfulla i varje dag. För när jag vaknar på morgonen har jag glömt allt bra, känner bara sorg och förtvivlan. Idag på jobbet funderade jag (som den sjuksköterska jag är) på om jag är deprimerad och behövde stämningshöjande medicin. Men jag insåg snabbt att vädret bidrar mycket till mitt välmående (idag var det kallt och regnigt och ruskigt), jag vill absolut inte ha några mediciner (såg ett scenario framför mig där jag var beroende av mina tabletter och inte kunde må bra utan dem (missbruk)), tänkte på att jag skulle baka något gott, vilket fick mig att komma ut ut min lilla depression rätt fort. Slutsats: jag är inte deprimerad bara väldigt sorgsen och ledsen själ som kan piggas upp av dom vardagliga sakerna i livet som du kanske tycker är tråkiga och långrandiga. I grund och botten är jag positiv och glad, vänder och vrider på allt mörker tills jag ser en ljusglimt. Det är roligt att tvätta för det luktar så gott om kläderna sen! I grund och botten är jag inte så vuxen än, för Gullspång är fortfarande hemma, mammas och pappas säng är alltid den tryggaste platsen och där är jag inte vuxen där är jag deras barn.
Nej nu måste jag äts upp gubbarna och krypa till kojs, morgondagen väntar med sina bestyr.

Här ligger jag under en filt i vårt uterum och lyssnar när regnet smattrar så där härligt mot taket. Det är inte speciellt varmt här men alla minnen från helgen värmer mig gott! Fredagen var den stora dagen, dagen som för all framtid skulle betyda att jag kan titulera mig Sjuksköterska. Det var en underbar dag, mycket glädjetårar, varma lyckokramar, god mat, trevligt sällskap, underbara vänner och den finaste familjen! För att inte tala om alla otroligt fina presenter, blev så rörd. Tänk att alla dessa otroliga människor kom för min skull! Jag är verkligen lyckligt lottad som har så fina människor omkring mig, för utan alla dem hade jag inte klarat detta! Även fast inte alla kanske förstår sin egen betydelse i mitt liv så har de alla en stor betydelse, alla på sitt eget lilla vis!
Jag hade bävat inför denna dagen, för att inte du lillebror skulle vara med. Jag grät mig till sömns varje dag i minst en vecka innan fredagen för jag visste vad som väntade, att du inte skulle få vara med och dela denna dag med mig. Jag var ledsen under dagen, du fattades, det var tomt! Men jag omgavs av så mycket kärlek, något som ingav lugn och trygghet. Jag kan fortfarande känna lugnet även fast jag är så ledsen. Jag skulle ge upp allt om du bara fanns här!

TACK för att ni gjorde min dag som nybliven Sjuksköterska så minnesvärd och fantastisk! <3
Imorgon väntar arbetslivet, tjoho?!

Nu är dagen kommen, dagen med stort D. Dagen då jag kan börja titulera mig som sjuksköterska. Du är så efterlängtad och välkommen. Grattis till mig, fy fan vad jag är bra! Lyckan är nästan total, det blir mycket känslor på en och samma gång. Om du, älskade lillebror hade varit här denna dagen och firat den tillsammans med mig och alla andra. Det hade varit ren och skär lycka, som hade satt sig in till benmärgen och inte försvunnit därifrån på väldigt länge. Men det var längesedan nu jag kände mig så lycklig, och det kommer dröja. Jag kan aldrig bli helt lycklig om inte i du finns. Himlen får vänta, men du finns alltid med mig <3

Idag är det mammas dag, min älskade, vackra, underbara mamma. Idag firar jag för första gången mamma på morsdag ensam, utan dig. I en veckas tid har jag funderar på vad jag ska skriva på kortet, ska jag skriva med ditt namn, hur ska jag i sådana fall skriva det? Hur ska det gå denna dag? Varför ska jag fira mamma, vill hon verkligen bli firad? Alla dessa tankar har snurrat runt i mitt huvud. Samtidigt som jag insett att min mamma är fantastisk! Min mamma är stark, hon är min finaste och bästa vän, hon ställer alltid upp, finns vid min sida, döljer inte sanningen för mig. Min mamma och pappa har förlorat sin son, sitt barn och jag har förlorat min bror för snart ett år sedan. Ett år som har passerat med stor sorg, förtvivlan och bottenlös saknad. Ett år då man vrängt ut och in på sig själv, vad skulle vi gjort annorlunda. Under detta år och alla år vi har framför oss vet jag att mina föräldrar ändå är glada att de har mig, de kan visa sin kärlek, omsorg, visa att de gläds åt mig i mina framgångar, mitt i all sorg är de underbara, fantastiska! Ni är mina största förebilder i livet! Det kommer aldrig bli som förut, för det kommer ingenting bli, inte jag själv heller. Men ibland kan jag se stunder av livsglädje i deras ögon, något som man kanske såg varje dag förut men som bara visar sig någon gång ibland nu. Vid dessa stunder, gläds jag, även jag kan känna någon slags lycka! Men att sitta här vid din gravsten på mammas dag, när tårarna bara forsar. Det är allt annat än lycka!

Mamma, jag älskar dig!

Tillbaka, ja det kan väl diskuteras.. Att skriva här har så låg prioritet just nu, högst på prio listan står:
- att göra bra ifrån sig på praktiken
- måla, slipa, damma, städa, tvätta
- fixa inför examensdgen, både här hemma och på universitetet. För givetvis har jag tagit åt mig att vara ekonomiansvarig och broschansvarig.
- försöka ha kvar ett socialt liv

Allt detta är jätte intressant, roligt och ger fina resultat. Men jag glömde att ta med att jag skulle andas på priolistan, för jag har liksom glömt det lite. Trott att allting är som vanligt, att batterierna inte kan ta slut att man kan jobba och greja från klockan 06.00 på morgonen till 23.00 på kvällen 7 dagar i veckan i 3 veckors tid. Men jag har kommit underfund med att det inte fungerar, min kropp orkar inte det. Jag förtränger att jag bär på en stor sorg och saknad efter min lillebror. Tror istället att jag har superkrafter, men det har jag inte. Detta resulterade i sovmorgon, en cykeltur, sola, slappa. Alltså bara göra det som jag inte fått gjort på så länge, det som får mig att må bra har jag trott att jag ska klara mig utan. Men jag kan inte lura mig själv, i alla fall inte min mage. Så idag lyssnar jag på min kropp, som säger att jag inte ska göra något. (men hjärnan säger att jag är "tvungen" att tvätta, plocka ur diskmaskinen, städa, måla trappan och trappräcket) Ja vi får se hur dagen slutar..

(Nu kanske några av er tänker, "så där har mitt liv sett ut i flera års tid", men jag kan meddela er att jag var en av dom som inte kunde förstå va depression var, kunde inte förstå att krafterna kunde ta slut. Men nu vet jag! Och jag tänker inte tillåta mig själv att må sämre bara för att jag inte lyssnar på min kropp. Endast jag vet vad som är bäst för mig!)

Nu var det ett tag sedan jag skrev några rader här. Anledningen till det är huset, mitt och min kärleks drömhus. Denna flytt har inneburit att mina tankar inte hamnat här utan dom har bara fått fladdrat fritt i luften bland målarfärg och slipdamm. Att renovera så mycket på så kort tid som vi gjort är egentligen dumt, för jag tror jag åldrats minst två år på dessa två veckor. Det är inte bara dumt för att man åldras snabbt utan det är dumt för man glömmer att det finns ett annat liv utanför våran idyll. Man glömmer vad som är verklighet, orkar inte riktigt förstå varje dag vad som egentligen är sant. Det är skönt och låtsas. Men det är dumt att inte inse varje dag vad som är sant, det är dumt att låtsas! För när man får 10 minuter nån gång bort i mellanåt så försvinner allt runt omkring, idyllen är ingen idyll, det är vårat drömhus men vad gör det, Du får ju inte vara med och dela det här med mig, oss. Du är inte här och bygger och grejar som jag vet att du skulle vara, du är inte här David och det gör mig så jävulusiskt ont!

Vem vill mig något så ont? Vem har för alltid tagit min lillebror från mig? Hur kan det finnas så mycket ondska, att man tar någons liv? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Innan detta hände så var mina "värsta" mardrömmar att jag hade tatuerat något stort på ryggen eller armarna. Jag vaknade alltid kallsvettig med så mycket ångest över vad jag gjort. Men varje gång jag kom underfund med att det som tur var bara var en dröm, spred sig lättnaden i kroppen och all ångest försvann. Det är en sån otrolig skön känsla, när man vet att allt det där hemska bara var en dröm. Trots att jag fortfarande kan drömma att jag tatuerar olämpliga saker på olämpliga ställen på min kropp så tillhör de drömmarna inte längre mina värsta. För min värsta mardröm är min verklighet! Jag får aldrig lättnadskänslan i kroppen när jag vaknar, ångesten över hur mitt liv är försvinner inte, den finns där jämt och ständigt. Jag ska leva med att min lillebror togs bort ifrån mig för resten av mitt liv!
Trots mina mardrömmar om tatueringar har jag inte en enda sekund ångrat den jag gjorde för dig, det kändes så rätt från första stund!

Idag för 19 år sedan kom du till världen. Jag minns hur stolt jag var, lycklig. Jag fick inte bära dig för du var så liten och skör och jag var för liten och svag. Men när ingen såg så bar jag alltid dig, kramade dig, du var min, jag var så otroligt stolt! Under hela vår uppväxt har jag varit stolt över dig, älskat dig så oändligt mycket. Men ju äldre vi blev desto mera byttes kramarna ut mot avundsjukan, syskonavundsjukan. "Har David fått det, vad fick jag då?" Vi var sällan osamas, vi var avundsjuka på varandra på ett syskon vis, helt normalt. Trots att vi vaktade på varandra så växte sig kärleken bara starkare. Det var du och jag, vi var syskonen Nilsson. Men så hände det, den där fina sommarkvällen i juli. Ditt liv rycktes bort och vårt liv skulle aldrig mera bli sig likt. Vi skulle den fina sommarkvällen ta ett sista farväl av dig, aldrig mera se dig, få krama på dig, dela all den glädje och sorg som vi förut gjort.
Här nere blir inget mera sig likt, men tiden går och jag undrar om man har glömt vad som hänt. Jag kommer för alltid ha ett hål i mitt hjärta, som symboliserar tomheten efter dig!
Fy fan, jag är glad att ingen kan sätta sig in i vår situation. För denna smärta är ingen värd! "Fira" sin lillebrors födelsedag genom att gå till hans grav, gråta på hans rum, känna orättvisan som kryper obehagligt ända in på skinnet. Det är inte rättvist någonstans!

Vart är du lillebror? Kom hem, du fyller år imorgon!

Imorgon är den första av drabbningar denna månaden. Det handlar om NKSE, Nationell Klinisk Slutexamination. Jag har läst det jag tror man ska läsa på, är inte vidare nervös mest pirrig i magen. Ett godkänt betyg på denna tenta gör mig i stort sett till sjuksköterska, med endast ett delmoment kvar, det praktiska. Jag vet inte riktigt vad jag ska läsa på mer, finns säkert tusen saker jag ännu inte kan, men inget som jag tror fäller mig på denna tenta. Sjuksköterske arbetet handlar ju om att ständigt uppdatera sig och lära sig nya saker. Men inför denna tenta tänker jag ta med mig ett omdöme jag fick: "Fy fasiken vad bra du är! Har inte sett en T6:a som är så duktig som du är! Det ska du veta, detta har jag aldrig sagt till någon tidigare!" / Sjuksköterska med 30 års erfarenhet. Som sagt, jag vet att jag ännu inte kan allt. Men jag måste våga tro på mig själv, lita på mig själv. För det är tydligt att jag inte valt fler yrke. Tänk Frida, tänk logiskt, krångla inte till det!

Här värmer solen så skönt, fåglarna sjunger så vackert i bakgrunden. En humla och en fluga surrar förbi, en myra kryper omkring. Alla tre är ett tecken på att våren är här. Det är så lugnt och fint här vid dig lillebror, skulle kunna sitta här hur länge som helst. Jag vet att du skulle tycka att det var alldeles för stilla här, för i ditt liv så fanns det inte något som hette en lugn stund. Men vart du nu än är så tror jag att det är lite lugnare än vad det var här nere, jag vet att du har det bra, kanske bättre! Men jag är egoistisk och tänker på mig själv, för jag vill ju ha dig här, bredvid mig! Inte under marken, borta.
Här är det fint, lugnt och stilla! Jag saknar och älskar dig lillebror!

Snälla någon, ge mig energi, styrka! Snälla någon, gör mig till den jag en gång var. Snälla jag vill inte vara den som vill somna om när morgonen gryr och jag slår upp mina blå, jag vill inte vara den som ser motgångar med allt. Jag vill vara den jag var, glad, pigg och full av livsglädje, se positivt i allt, att varje motgång var en lärdom, bryt ihop och kom igen. Kunde inte förstå människor som mådde dåligt, det är ju bara att ta tag i sig själv, livet!! Så var mina tankar förut, men nu så är tankarna helt annorlunda. För nu är det jag som mår dåligt, jag är den som jag trodde att det bara var att ruska om, skaka lite på, le så blir allt bra. Jag vet att ett leende lurar många, jag vet att om jag ler och säger att allt är bra, så tror man det. Men när man inte längre orkar le och ljuga om att allt är bra, när man inser att när man slår upp dom blå på morgonen att helvetet fortfarande är kvar, att det är en ny dag att ta sig igenom. Då har man inget annat val, jag mår dåligt, jag mår inte bra. Jag kan le och skratta, men jag är långt ifrån glad. Jag ser fram emot saker och ting men tycker att vägen dit är outhärdlig, fruktansvärd, vill inte! Jag får må dåligt det är inget konstigt med det, det är så mitt liv ser ut. Men att lära sig att leva med det nya livet tar så mycket mera än det ger!