Nu var det ett tag sedan jag skrev några rader här. Anledningen till det är huset, mitt och min kärleks drömhus. Denna flytt har inneburit att mina tankar inte hamnat här utan dom har bara fått fladdrat fritt i luften bland målarfärg och slipdamm. Att renovera så mycket på så kort tid som vi gjort är egentligen dumt, för jag tror jag åldrats minst två år på dessa två veckor. Det är inte bara dumt för att man åldras snabbt utan det är dumt för man glömmer att det finns ett annat liv utanför våran idyll. Man glömmer vad som är verklighet, orkar inte riktigt förstå varje dag vad som egentligen är sant. Det är skönt och låtsas. Men det är dumt att inte inse varje dag vad som är sant, det är dumt att låtsas! För när man får 10 minuter nån gång bort i mellanåt så försvinner allt runt omkring, idyllen är ingen idyll, det är vårat drömhus men vad gör det, Du får ju inte vara med och dela det här med mig, oss. Du är inte här och bygger och grejar som jag vet att du skulle vara, du är inte här David och det gör mig så jävulusiskt ont!