Jaha, då har midsommar sprungit förbi och vi är snart framme vid årsdagen. Det har alltså på söndag gått ett helt år sedan du togs bort ifrån oss. Ett år. Jag kan inte förstå att jag på ett år inte hört din röst, ditt varma skratt sett ditt vackra leende, kramat din vältränade kropp, fått sett lyckan i dina ögon speglas i mina. Nej, det är obegripligt att förstå, för smärtsamt att ta till sig och för overkligt för att vara sant! Detta år är det värsta jag upplevt och förhoppningsvis kommer att uppleva! Trots att det hänt roliga saker i livet så är fortfarande varje dag en kamp mot sorgen och saknaden efter dig. Denna kampen tar udden av allt det som annars skulle gjort mig spralligt lycklig. Jag funderar mycket på vad som får mig att fortsätta, vad som får mig att tro på livet när döden ändå så alltid får lägga sista kortet, säga sista slutgiltiga ordet. Gammal som ung är tydligen döden starkare än livet. Jag har kommit fram till ett ord som sammanfattar varför man väljer livet framför döden; Kärleken.
Kärleken från alla fantastiska människor som finns runt om mig får mig att inse att livet är värt att leva trots att döden ibland knackar på fel dörr. För dig David så känns det som om döden halkade och stormade in i fel dörr, utan att ens knacka på.
Det jag lever kallas livet, men det är kärleken som får mig att leva.