Den hemska delen av sommaren. del 1
Jag cyklar iväg till en vän för att fira att sommaren precis börjat, solen värmer, det är den perfekta sommarkvällen för att umgås. Trots att allt är så bra och jag inte cyklar i uppförsbacke så tycker jag att det går så fruktansvärt trögt, jag liksom trampar men kommer ingenstans känns det som, men kommer på mig själv med att det måste vara min dåliga kondition som hälsar på.. Äntilgen framme, öppnar min första cider och avsmakar med njutning. Fler människor från förr kommer och vi är precis i början av en konversation när min telefon ringer "Dolt nummer". Hmm, vem kan det vara en fredagskväll tänker jag, men det är bäst jag svarar..
-Hej, det är Frida.
-Hej, det är Monika från ambulansen. Det har hänt en olycka, du ska få tala med din mamma..
Tankarna börjar snurra, men hinner sammanfatta att det antagligen hänt något med mamma men om hon kan tala med mig så lär det ju inte vara så allvarligt..
Jag hör hur mamma är helt hysterisk, men samlar sig:
- DAVID HAR KÖRT IHJÄL SIG!!!!!!!!!!!!!
-VA ?? VAD SÄGER DU?? LEVER HAN??
Inget svar från mamma, fortsatt hysterisk, gråter, skriker..
Mitt hjärtta stannar, första önksan var att dra tillbaka klockan 20 min och ändra på allting!
-Frida, det är Roger. Är du ensam?
-Nej, jag är inte ensam. LEVER HAN??
-Är du ensam Frida?
-NEJ, LEVER HAN? Roger, LEVER HAN?
-Kan jag få tala med någon bredvid dig, kan du ta dig hem till Gullspång så tar vi det då!
E tar över telefonen...
Jag skriker, varenda del i kroppen gör ont, jag trillar ur stolen, finns ingen styrka som kan hålla den uppe. Jag är chockad kan inte få in det, vad var det mamma sa? Sa hon att David hade kört ihjäl sig? Förstår ingenting, stapplar mig till hallen, tar på mig skor. Ringer till N. E fixar så att vi kan ta oss till Gullspång, hon tröstar, kramar hon är en klippa!
De fyra milen har aldrig tidigare gått så långsamt, de försöker lugna mig med att mamma kanske var i chocktillstånd, att det kanske inte var så illa.. Jag tänker att om det nu skulle varit en olycka, då skulle mamma varit mera samlad, sagt att David har varit med om en olycka, han åker ambulanshelikopter o.s.v.. Men mamma vart långt ifrån samlad, hon var förstörd, krossad.. En del av mig började förstå att det är kört, han finns inte längre. Men den största delen av mig bad, hoppades på att alla berörda gjorde vad som stod i deras makt för att rädda honom.
Vi börjar närma oss Gullspång, förväntar mig att mamma och pappa är hemma, att ambulans, polisen och prästen är hemma och gett dem beskedet. Vill träffa dem! Men så var det inte, en av mina mostrar sitter på våran trappa. Bilen hinner inte stanna förens jag är ur, springer och möter moster L. Jag ser det på henne, att det inte gått bra, men jag måste ändåså fråga:
-LEVER HAN??
Moster L tar sina händer håller hårt om mitt huvud:
-Nej Frida, han lever inte.
Jag trillar ihop på gräsmattan, skriker, gråter, försvinner, allting blir svart. Vaknar upp inne i soffan.
-Frida, mamma och pappa är på KSS, vill du åka dit?
-Ja, jag vill dit nu.. Blir arg för att inte polisen eller ambulansen har tid att köra mig, mamma och pappa fick ju åka ambulans.. Går ner på ditt rum, hämtar en kudde, kollar på korten vi tog i mormors sommarstuga. Bryter ihop. Påväg till KSS ser jag bilen, det blir mera verkligt, bryter ihop igen. Din vän skickar och frågar om det verkligen var du, "Ja tyvärr det var David, han lever inte längre". Kommer ihåg att jag skrev det, men jag hade inte själv förstått att det hade hänt.
Inne på KSS måste jag anmäla mig i receptionen på akuten:
-Min bror har varit med om en olycka.
-Ok, vad heter han?
-David Nilsson.
-Ok, vänta lite så ska jag kolla upp..
Det tar en stund sen kommer sjuksköterskan tillbaka:
-Kom med in här..
Jag hör mammas panik, gråt.. Men jag får inte vara hos dem. Jag och N och hans mamma placeras i ett eget rum. Jag får panik, hör mamma men får inte träffa henne. Börjar känna på en annan dörr, klättrar på väggarna. Skriker hysteriskt till N att han måste hämta personalen för jag sitter inte kvar en sekund här, vill träffa mamma och pappa!! N hämtar personalen som ber om ursäkt för de hade inte uppfattat att jag var systern. Tar med mig till mamma och pappa, äntligen! Kramar, gråter, tröstar...
Tomt
Så tomt, tomhet som ingen kan fylla ut, aldrig någonsin, aldrig. Varje hjärtslag tar andan ifrån själen och man vill bara försvinna..
Just nu
Dagen har spenderats på dagspa, just nu är vi i flygeln och myser. Precis så det ska vara, du fattas oss!
Längtan
Har spenderat kvällen i fina människors sällskap. Har snosat på den sötaste bebis jag känner till! Så underbart, längtar så efter Paulines lilla bebbe, då kommer E få hård konkurrens.. Längtar än mer efter min egen! Nej jag är inte med barn, men längtan är stor, värderingar i livet ser mer annorlunda ut nu än förr, checklistan är inte lika lång.. För vad gör det om livet inte är perfekt när gravtestet visar plus, man ska då vara glad för det lilla mirakel som man har! För livet är inte perfekt, det blir aldrig som man tänkt dig, det vet jag så väl nu! Livet handlar om att anpassa sig till vad det ger en, man kan bara påverka små delar, men se till att göra dina val med omsorg för du lever bara en gång och du vet aldrig hur lång tid du har på dig..
Helgen kommer fortsätta att spenderas i bra sällskap i form av de som står mig allra närmast i hjärtat, min familj. I helgen samlas vi alla för första gången sedan din begravning, jag vet att det kommer bli en tuff helg, men jag vet att familjen är de som får mig att må som allra bäst!
Tillsist måste jag skryta om min uppsatsvän igen, hon är en klippa!
Att leva utan dina andetag får mina att försvinna
Man vill inte fortsätta ett liv utan honom, men man vill fortsätta det liv som man har påbörjat, det liv som man har så mycket drömmar om. Det är som att vara två personer, där en del av mig bara vill framåt, men den delen som förstår vad som hänt vill bara stanna tiden, gå bakåt och göra allting ogjort, den delen vill inte fortsätta. Inte så att jag inte vill leva längre, för tro mig det vill jag. Men mitt nya sätt att leva är så nytt, så otroligt annorlunda mot vad jag vill. Det är ett liv som jag tidigare aldrig ens funderat på att leva. Allt detta mot min egen vilja, livet mot mig, vi ska försöka komma överens om ett nytt sätt. Det är tufft, så fruktansvärt tufft, ibland outhärdligt.
Jag är halv utan dig
Har du gjort som jag?
Är någonstans mellan botten och djupet. Inget att gå in närmare på.
Sitter och kollar Rosabandetgalan som går på tv 3, jag fascineras av fantastiska kvinnor, som liksom mig varit på botten (dock av helt andra anledningar) och tar sig igenom kampen mot cancern med sitt liv som insats. Jag gråter floder för dem som inte klarade kampen, kampen mot deras bröst som gett dem cancer. Brösten som är en del av vad som gör oss till kvinnor, den kvinnliga delen kan ta vårt liv, det är ju helt befängt!
Jag har i alla fall gjort något för att dra mitt strå till stacken, har du?
Du som gått vid min sida säg mig, verkar jag tyngre nu.
Jag är så långt ifrån dig, som i ett annat land fast nära ditt
Mitt hopp finns i morgondagen, jag försöker somna om för
kanske gör morgondagen allt annorlunda
När jag mår som sämst, känns det som du finns vid min sida precis som jag fanns för dig
när du var svag, då var jag stark för din skull
Om jag bara hade vetat att det var din tur att gå,
Jag skulle gjort vad som helst, för att en sista gång se ditt vackra ansikte,
höra din mjuka lena röst
Bara en gång till, så jag kunde få berätta precis allt vad du betyder för mig
För att klara mig igenom detta är min tro att livet är så mycket bättre där du är nu,
Vart du än är kommer du föralltid ha den största platsen i mitt hjärta
Morgonstund har guld i mun
Nej så är det inte för mig, i min mun finns det inte guld, bara dålig andedräkt. Fast ordspråket kanske syftar på själva stunden och det kan jag faktiskt hålla med om att det kan vara bland det mysigaste som finns en lördagsmorgon som denna, ligga kvar i sängen och kramas, kolla på Nyhetsmorgon och få frukost på sängen. Det är "Morgonstund är en guldstund". Nu är inte min morgonstund så idyllisk som jag får den att låta, jag ligger själv i sängen med endast Nyhetsmorgon och datorn som sällskap, ingen frukost på sängen här inte. Planerar dagen som kommer bestå av fina vänners sällskap, vänner som stöttat, kramat mig när tårarna tar över och funnits där i dom stunder jag behövt det allra mest! Vänner som inte kan sätta sig in i min situation som stundvis varit mållösa, för vad ska man säga? Det finns ju inget som skulle få mig att må bättre i dom stunderna. Men riktiga vänner förstår att ord är inte allt, dom förstår att en tröstande kram är så mycket mera! Änglar finns på jorden också!
Livets tjusning
Återigen en dag med ihärdigt arbete med c-uppsatsen, det har blivit lite som ett skötebarn. Något som jag bryr mig väldigt mycket om och kommer antagligen att bli förkrossad när examinerade lärare och opponenter ska gå igenom det till punkt och pricka för att hitta dess brister och slänga dem på oss. Usch, hemska tanke, ingen kan väl villa vårat kära arbete illa. Herregud nu skriver jag som om arbetet verkligen vore levande, kanske får sluta med det så jag inte hamnar på psyket. Jag bryr mig så mycket nu bara för att det arbetet är en sådan stor del av mitt liv, när det är inlämnat och klart och månaderna gått kommer jag säkerligen inte ens komma ihåg vad vi skrivit om. Men det är ju precis så livet är, man påverkas så mycket av vad som sker runt omkring, man lever efter vad som är runt omkring en här och nu. Problem som är stora nu kan verka som en fis i rymden om några månader. Det är väl livets tjusning på något sätt. Förstår bara inte vad tjusningen med mitt öde, Davids öde. Finns det någon tjusning med det? Vad är det livet vill att jag ska lära mig av det?
Värmlands smultronställe.
Dagen har spenderats med min uppsatsvän, långt uppe i skogarna i värmland. En otroligt fin människa. Kan inte förstå att jag hade sådan tur som fick skriva med henne. Hon bjöd på nybakade scones till frukost och god soppa till lunch. Vi gick ut en sväng för att ge hennes hästar mat och gå en liten sväng runt deras gård med hennes hund, så himla fint, rena idyllen. Det var precis vad våran c-uppsats behövde, vad jag behövde.
Vet inte varför jag skriver detta, men jag känner mig lyckligt lottad. Hur jag nu kan tycka det i allt elände, men det är nog kontrasterna i vardagen.
Stunder av kärlek
Livet är tufft, det är inte rättvist, det är förjävligt! Har aldrig förstått mig på människor som mått dåligt förut, eftersom jag själv ser så positivt på saker och ting. Men nu förstår jag vad det är de människorna går igenom, att det inte bara är att tänka positivt, när det absolut inte finns något positivt att tänka på! Det är obeskrivligt. Som tur är finns det fina vänner runt omkring mig. Utan dem och min otroligt fina familj skulle det aldrig ha fungerat! Dom första dagarna hade vi inte kommit upp ur sängen, fått i oss mat om det inte vore för dem! Just nu befinner jag mig hos en av alla de kära och det är stunder som dessa som gör att livet blir lite lättare att leva!
Hur ska man fortsätta leva, när det man lever för inte längre finns.
Idag är saknaden värst. Springer på korten som finns här hemma i huset, allt från när vi är små fram till nu. När du tog VM-silver, NM-Guld, min stolthet över dig sprider sig genom hela kroppen inte bara för dina insatser i de olika mästerskapen utan för att just Du var min lillebror, för att du var Du. Jag kan inte, vill inte ta till mig att jag aldrig mera ska få krama på dig, se dig komma in genom dörren, höra din röst.
Hur i helvete ska man kunna leva med detta för resten av sitt liv? Det gör så fruktansvärt ont, jag orkar inte ens ta till mig av känslan som infinner sig när jag inser att allt är sant, när den kommer trycker jag ner den, vågar inte, orkar inte, klarar inte!
Har suttit med C-uppsatsen i stort sett hela dagen idag, det går bra. Det är skönt att tänka på annat, låta hjärnan fokusera på annat håll en stund. Men du finns där, det går aldrig att komma ifrån!
Turkiet, juni 2011
Saknar dig!
Som stenen i mitt hjärta.
Det är som en kalldusch, som sveper över mig när jag minst anar det, den gör mig svag, så oerhört svag! På idol i fredags var det en tjej som sjöng en låt som vi spelade för dig på din begravning - Utan dina andetag. Det var så otroligt vackert, minnesbilderna från begravningen kom upp och tog mina andetag. Just i dom stunderna, när marken försvinner från mina fötter, har jag så svårt att förstå hur jag någonsin ska kunna resa mig igen, utan dina andetag vid min sida, utan din närhet, din kärleksfulla närhet. Hur ska det gå, hur ska man någonsin igen kunna gå tillbaka till livet.
Är det nu jag blir en änglasyster?
Nu har du fått din sten lillebror. Det var jag som ville att stenen skulle vara formad som ett hjärta, jag tyckte att den formen symboliserade dig/oss allra bäst. Även fast stenen är din så är det ju för oss den finns. Mera passande hade varit en stjärna, för det var precis vad du var, en stjärna i början på sin karriär. Du var en stjärna för mig, för många, men mest av allt var du mitt hjärta! Varför var det inte bara en olycka, Varför blev det en singel-dödsolycka? Blir så arg, det darrar inom mig, för att du inte längre finns, för att du inte kommer att få uppleva mer, för att du går miste om livet, ditt liv som du precis börjat leva!
När livet var precis som det ska vara.
En lång väntan, ett långsamt farväl.
I veckan lovade de att Davids gravsten skulle komma, längtar så efter att få se den, men samtidigt kan jag inte förstå hur jag kan längta efter något så fruktansvärt.. Det är ett slags avslut att få stenen, platsen där han ligger blir liksom fulländad, men det finns inget i hela världen som kan vara lika fel. Som den dagen vi åkte för att "beställa" stenen, så oerhört fel, förstod inte vad vi gjorde, men ändå så tog vi beslut, beslut som jag inte trodde att vi skulle behöva ta på många, många år.. Han som gjort stenen säger att han är väldigt nöjd med stenen och att den blev väldigt fin.. Det måste den bli! För David är värd det finaste, det bästa! För varje dag som går gör det bara ondare och ondare i syskonhjärtat, i hela hjärtat i varenda cell i kroppen! Det är jobbigt, ibland outhärdligt jobbigt. Man ska försöka hitta ett nytt sätt att leva på, samtidigt som studierna måste fungera, samtidigt som man går sönder bit för bit..
Utan fantastiska vänner och familj hur klarar man då något sådant här?
Ny vecka, nya verklighetsinsikter.
För er som inte känner mig, så är jag en väldigt positiv tjej, ser hellre möjligheter än hinder, jag tycker om att vara glad ser ingen mening med att vara butter. Självklart är jag bara en vanlig människa som alla andra, jag har mina upp och nedgångar, men nedgångarna blir så mycket lättare om man försöker hitta något positivt i det hela. Så lever jag och jag tycker att det har fungerat bra för mig.
Men nu är det som om livet vill säga mig att det inte går att hitta något positivit i ALLT. För jag kan verkligen inte hitta något positivt med Davids bortgång, det finns ingen liten ljusglimt med det. Allt är mörkt och svart, totalt utan mening! Jag försöker se fram emot saker och ting, om några månader ska jag lämna in c-uppsatsen, vad skönt, tänker att snart är det ju jul, vad mysigt när Paulines bebis kommer, vad spännande det ska bli i vår, dom sista månaderna i min utbildning, vilken underbar känsla när jag står där på examensdagen och tar emot min nål, som jag har kämpat för den där jävla nålen! Men sekunden senare så ska det inte bli så himla mysigt med jul (förutom Paulines bebis), hur kul kan det vara att ta examen när jag inte får bevisa för David att jag faktiskt klarade det. Han som tyckte att jag skulle strunta i allt, för han själv förstod inte varför jag så ihärdigt fortatte när det gick emot mig hela tiden. "Hade det varit jag hade jag struntat i det där för länge sedan!", sådan var han, det var så enkelt för honom, passade det inte honom så struntade han i det, så hittade han på något annat roligt. Han levde för stunden.
När jag inser att han inte kommer att vara med vid jul, inte kommer vara med på min examensdag, det är då den slår till, verkligheten! Varför ska man se fram emot saker och ting? Varför lever man inte bara här och nu, precis som man är. För hur det än är så kommer den dagen, då får du ta vara på den då. Om dagen inte kommer, kan du inte göra något åt det ändå. Så lev varje dag som om det vore den sista, precis så som han gjorde!
Älskade, älskade du!
Kärlekens helg.
Har ingen vidare lust att skriva om den andra delen av sommaren, den hemska delen. Gör det en dag när jag har ork.
Har istället njutit av god mat med nära och kära. Suger åt mig all kraft man får av att umgås med dem som står en närmast. Jag har även hunnit med att sy, något som jag verkligen älskar! Kreativiteten var på topp och jag är väldigt nöjd med mina resultat. Har precis lärt mig att virka också, vilket är lättare att göra då man inte har en symaskin tillgänglig hela tiden. Att virka kan vara det roligaste jag gjort på länge, det är lite som terapi och jag tror att resultatet kommer att bli riktigt bra. Eftersom virkningen tar upp ganska stordel av min fritid så finns det nu väldigt mycket garn och virknålar i våran lilla lya. Så jag hittade en jättefin näverlåda hemma hos farmor och farfar som de tänkte slänga, men jag räddade dens liv (jag gjorde om den lite så att den passade in här hemma).
Den fina delen av sommaren.
Tanken var när jag började skriva i min blogg att inte rada upp i varje inlägg om min vardag, för den är inte så intressant. Men jag ville ändå så ha någonstans där jag kunde skriva av mig lite, har alltid gillat att skriva och efter vad denna sommaren förde med sig så är det ännu skönare att ha en plats att skriva på. Det är min tankar och funderingar men inte alltid dom djupaste. Jag garanterar inga inlägg varje dag, för så mycket vettigt/ ovettigt har jag inte att skriva. Jag gör detta för min egen skull, för att jag ska kunna gå tillbaka och läsa, det är bra för min bearbetning. Men det jag skriver är i förtroende till er.
Under min utbildning så läser man givetvis om kroppen, men mest den sjuka delen eftersom det är den jag ska hjälpa till att behandla. Mötet med patienter blir många, där varje möte är unikt i sig. Patienter som ibland kan sväva mellan liv och död.
Varför jag valde detta yrke, visste jag inte riktigt när jag började, hade aldrig tidigare jobbat inom vården, men min vilja att bli barnmorska var så stark och då vara enda vägen att först bli sjuksköterska. Jag visste inte då att min utbildning skulle kantas av efterhängande tentor som ledde till uppehåll, trots otaliga försök på tentor så ledde det till resultat och jag var tillbaka på banan igen. Efter att ha haft det så tufft som det var, att inte riktigt veta om det verkligen var rätt för mig och sedan gå ut på 18 veckors praktik i en helt ny klass, med nya människor och min stora nervositet i kroppen. Visade det sig att yrket var rätt för mig, jag fick det bekräftat flera gånger om, så mycket beröm att tårarna kom. Den bekräftelsen fick mig att inse att jag faktiskt var duktig på något, jag hade hittat rätt, jag ville det här, jag älskade mitt liv och människorna runt om som stöttat mig, jag älskade mig själv för att jag inte gav upp när det var som jobbigast.
Det var då dags för "sommarlov", min sista sommar som undersköterska. Jag njöt av den tanken, njöt av att veta att det skulle bli en bra sommar, för på jobbet fanns alla fantastiska arbetskamrater, min familj hade precis varit på en underbar resa, bara vi. Jag var så glad för att livet log mot oss, mot min lillebror, min älskade lillebror.
Jag jobbade dag onsdagen den 29/6, satt och åt när mamma ringde tårögd och sa att du ville tala med mig, jag kunnde höra ditt leende, din stolthet: "Japp, jag har klarat körkortet!"
Även jag blev tårögd, för jag visste vad det där lilla rosa kortet betydde för dig, jag blev varm inombords.
På den kvällen kom du, mamma, pappa, moster och hennes man upp till oss. Vi satt i dalen och njöt av att sommaren börjat. Du var sur för att du inte fick ta caben, utan V70. Du väntade så tills du fick köra hem mamma, pappa, moster och hennes man. För du skulle tillbaka hit, men denna gången med caben för att träffa kompisar.
Jag var orolig och ville att du skulle komma och sova hos oss, för att inte köra den läskiga vägen mitt i natten själv, men du hörde aldrig av dig.
Torsdag morgon 30/6 ringde jag dig för att höra vart du var, inget svar. Var orolig som vanligt, men något hemskt händer ju inte mig...
Senare på dagen, när jag är vid stranden men vänner ringer du, som alltid lite halvt stressad, "Vad ville du?"
Vi har ett vardagligt samtal, allt är precis som vanligt du måste lägga på för du tvättar bilarna. Jag hinner i vanlig ordning knappt säga hejdå innan du lagt på.
Tiden går men den läker inga sår.
I lördags var det tre månader sedan ditt hjärta slog sitt sista slag och du lämnade oss. Det är så fruktansvärda tre månader av mitt liv, månader som jag aldirg trodde att jag skulle gå igenom, aldrig någonsin skulle det hända mig och min underbara familj. Aldrig.
Men ödet ville något annat, himlen behövde dig, du var för bra för denna värld, för god. Det blir lättare att hantera sorgen i hopp om att du har det bra där du är, att du har det så mycket bättre än oss. Men det blir samtidigt så outhärdligt, så fruktansvärt smärtsamt. För vad är himlens svar på känslan som infinner sig vid studentdagen, den oerhörda lättnaden, eller känslan att vara sådär innerligt kär så det pirrar i hela kroppen och sedan få bilda familj med den man älskar allra mest, vad är himelens svar på det?
Varför får du aldrig uppleva det? Varför får jag aldrig dela det med dig? Varför?
Kommer aldrig få några svar, aldrig någonsin få dig tillbaka. Men jag kommer alltid älska dig precis så som du är!
