Idag för 19 år sedan kom du till världen. Jag minns hur stolt jag var, lycklig. Jag fick inte bära dig för du var så liten och skör och jag var för liten och svag. Men när ingen såg så bar jag alltid dig, kramade dig, du var min, jag var så otroligt stolt! Under hela vår uppväxt har jag varit stolt över dig, älskat dig så oändligt mycket. Men ju äldre vi blev desto mera byttes kramarna ut mot avundsjukan, syskonavundsjukan. "Har David fått det, vad fick jag då?" Vi var sällan osamas, vi var avundsjuka på varandra på ett syskon vis, helt normalt. Trots att vi vaktade på varandra så växte sig kärleken bara starkare. Det var du och jag, vi var syskonen Nilsson. Men så hände det, den där fina sommarkvällen i juli. Ditt liv rycktes bort och vårt liv skulle aldrig mera bli sig likt. Vi skulle den fina sommarkvällen ta ett sista farväl av dig, aldrig mera se dig, få krama på dig, dela all den glädje och sorg som vi förut gjort.
Här nere blir inget mera sig likt, men tiden går och jag undrar om man har glömt vad som hänt. Jag kommer för alltid ha ett hål i mitt hjärta, som symboliserar tomheten efter dig!
Fy fan, jag är glad att ingen kan sätta sig in i vår situation. För denna smärta är ingen värd! "Fira" sin lillebrors födelsedag genom att gå till hans grav, gråta på hans rum, känna orättvisan som kryper obehagligt ända in på skinnet. Det är inte rättvist någonstans!