Jaha, då har midsommar sprungit förbi och vi är snart framme vid årsdagen. Det har alltså på söndag gått ett helt år sedan du togs bort ifrån oss. Ett år. Jag kan inte förstå att jag på ett år inte hört din röst, ditt varma skratt sett ditt vackra leende, kramat din vältränade kropp, fått sett lyckan i dina ögon speglas i mina. Nej, det är obegripligt att förstå, för smärtsamt att ta till sig och för overkligt för att vara sant! Detta år är det värsta jag upplevt och förhoppningsvis kommer att uppleva! Trots att det hänt roliga saker i livet så är fortfarande varje dag en kamp mot sorgen och saknaden efter dig. Denna kampen tar udden av allt det som annars skulle gjort mig spralligt lycklig. Jag funderar mycket på vad som får mig att fortsätta, vad som får mig att tro på livet när döden ändå så alltid får lägga sista kortet, säga sista slutgiltiga ordet. Gammal som ung är tydligen döden starkare än livet. Jag har kommit fram till ett ord som sammanfattar varför man väljer livet framför döden; Kärleken.
Kärleken från alla fantastiska människor som finns runt om mig får mig att inse att livet är värt att leva trots att döden ibland knackar på fel dörr. För dig David så känns det som om döden halkade och stormade in i fel dörr, utan att ens knacka på.
Det jag lever kallas livet, men det är kärleken som får mig att leva.

Sitter vid köksbordet och unnar mig jordgubbar med grädde OCH socker! (det du Roger :) Tänker på vad vuxen jag egentligen är, jag sitter ju faktiskt i mitt och mitt hjärtas hus, jag jobbar om dagarna på ett jobb som jag pluggat till på universitetet i tre år, jag tar in posten varje dag, vattnar blommorna, plockar varsamt bort dom vissna bladen, gör mat och matlådor, tvättar och städar. Jag inser att det är detta många kallar vardagen, den tråkiga och långrandiga vardagen som vuxen. En gång tyckte jag också att vardagen var tråkig, det hände aldrig något roligt. Men sedan för ett år sedan så ångrar jag så bittert att man inte var glad för att den långtråkiga vardagen faktiskt bara rullade fint framåt, att man inte oftare stannade upp och hittade det fina i varje dag. Det är precis så jag måste jobba nu, hitta det fina och meningsfulla i varje dag. För när jag vaknar på morgonen har jag glömt allt bra, känner bara sorg och förtvivlan. Idag på jobbet funderade jag (som den sjuksköterska jag är) på om jag är deprimerad och behövde stämningshöjande medicin. Men jag insåg snabbt att vädret bidrar mycket till mitt välmående (idag var det kallt och regnigt och ruskigt), jag vill absolut inte ha några mediciner (såg ett scenario framför mig där jag var beroende av mina tabletter och inte kunde må bra utan dem (missbruk)), tänkte på att jag skulle baka något gott, vilket fick mig att komma ut ut min lilla depression rätt fort. Slutsats: jag är inte deprimerad bara väldigt sorgsen och ledsen själ som kan piggas upp av dom vardagliga sakerna i livet som du kanske tycker är tråkiga och långrandiga. I grund och botten är jag positiv och glad, vänder och vrider på allt mörker tills jag ser en ljusglimt. Det är roligt att tvätta för det luktar så gott om kläderna sen! I grund och botten är jag inte så vuxen än, för Gullspång är fortfarande hemma, mammas och pappas säng är alltid den tryggaste platsen och där är jag inte vuxen där är jag deras barn.
Nej nu måste jag äts upp gubbarna och krypa till kojs, morgondagen väntar med sina bestyr.

Här ligger jag under en filt i vårt uterum och lyssnar när regnet smattrar så där härligt mot taket. Det är inte speciellt varmt här men alla minnen från helgen värmer mig gott! Fredagen var den stora dagen, dagen som för all framtid skulle betyda att jag kan titulera mig Sjuksköterska. Det var en underbar dag, mycket glädjetårar, varma lyckokramar, god mat, trevligt sällskap, underbara vänner och den finaste familjen! För att inte tala om alla otroligt fina presenter, blev så rörd. Tänk att alla dessa otroliga människor kom för min skull! Jag är verkligen lyckligt lottad som har så fina människor omkring mig, för utan alla dem hade jag inte klarat detta! Även fast inte alla kanske förstår sin egen betydelse i mitt liv så har de alla en stor betydelse, alla på sitt eget lilla vis!
Jag hade bävat inför denna dagen, för att inte du lillebror skulle vara med. Jag grät mig till sömns varje dag i minst en vecka innan fredagen för jag visste vad som väntade, att du inte skulle få vara med och dela denna dag med mig. Jag var ledsen under dagen, du fattades, det var tomt! Men jag omgavs av så mycket kärlek, något som ingav lugn och trygghet. Jag kan fortfarande känna lugnet även fast jag är så ledsen. Jag skulle ge upp allt om du bara fanns här!

TACK för att ni gjorde min dag som nybliven Sjuksköterska så minnesvärd och fantastisk! <3
Imorgon väntar arbetslivet, tjoho?!

Nu är dagen kommen, dagen med stort D. Dagen då jag kan börja titulera mig som sjuksköterska. Du är så efterlängtad och välkommen. Grattis till mig, fy fan vad jag är bra! Lyckan är nästan total, det blir mycket känslor på en och samma gång. Om du, älskade lillebror hade varit här denna dagen och firat den tillsammans med mig och alla andra. Det hade varit ren och skär lycka, som hade satt sig in till benmärgen och inte försvunnit därifrån på väldigt länge. Men det var längesedan nu jag kände mig så lycklig, och det kommer dröja. Jag kan aldrig bli helt lycklig om inte i du finns. Himlen får vänta, men du finns alltid med mig <3