Kommer jag alltid känna en ångest över att åka den där vägen, vägen som tog ditt liv. Det går lite bättre att åka in mot Mariestad, men när man ska hem så tänker man ungefär varje meter att om du bara visste vad som skulle hända dig längre fram David, hade du stannat en liten stund, lurat ödet, hade vi fått haft kvar dig då?
Ju närmre olycklsplatsen man kommer desto mera rusar hjärtat och klumpen i magen växer sig stor. DÄR! Precis där slog ditt hjärta sitt sista slag, precis där förlorade jag min älskade lillebror, precis där förlorade två underbara människor sin son, precis där förlorade någon en kusin, ett fadderbarn, ett barnbarn, sin extra pöjk, en vän, en lagkamrat, en framtida pojkvän/man/pappa.
Transportsträckan den där otroligt varma och fina dagen i juli tog ditt liv. Jag kommer aldrig att förlåta den för det, aldrig någonsin! Men för varje dag som går, finner jag nya sätt, hur jag måste lära mig att leva utan dig. Det är inte så att det på något vis är enkelt, tvärtom, det är den svåraste prövningen i livet!