Idag är det torsdag och det innebär att mina käresta kommer hem, jag längtar efter honom, efter hans trygga famn. Som tur är har jag fina vänner runt omkring mig som stöttar även när han inte finns där. Men jag vet att det är han som får ta de värsta smällarna. Jag är glad och oändligt tacksam över alla fina vänner som finns runt omkring mig, det är ingen som kan förstå hur ett litet meddelande kan ha en sådan stor betydelse i mitt liv!

En sak funderar jag på väldigt mycket varför människor alltid öppnar en konversation: "Hej, hur är det?". Ja vet, alla säger så, har gjort i alla tider för man tycker att det är en trevlig hälsningsfras.. Men är man verkligen beredd på svaret på frågan man ställer, eller räknar man bara med att personen som man frågar alltid ska svara "Ja, det är bra. Hur är det själv?". För om man ställer den frågan, med förhoppning om att den andra personen bara ska säga "Jo det är bra", fast man egentligen vet att så inte är fallet. Varför ens fråga? För man är ju inte intresserad av att veta hur man mår, och om du är det borde man ha hyffs att förstå att man inte mår bra. För det borde väl vem som helst förstå? Men människor kanske bara vill ha det bekräftat?
Man kan skratta, vara glad men jag känner ingen lycka.
Så nästa gång vi träffas, "Hej, vad roligt att se dig!" (om du nu tycker det)

Jag funderar så på om jag ska gå igenom det som hände den 1/7, så som jag kommer ihåg det.. Skulle vilja göra det, men inser att det kommer att bli ett långt inlägg, mycket privat och otroligt mycket känslor. Och efter det sedan kanske beskriva mina känslor och upplevelser dagarna efter olyckan som tog min brors liv..

Bestämde mig igår kväll för att fara hem till mina kära föräldrar. Det är skönt där nere, det är ett annat lugn där, finare miljö. Men där är det mer verkligt, undrar så varför han inte är hemma, undrar varför jag svänger av mot kyrkan innan jag åker hem till huset?
Men när jag står där på kyrkogården slår det mig, verkligheten slår till hårt inom mig. När jag står där minns jag tillbaka på våran resa i somras, skrattar lite inombords, gråter, blir arg, ilsken. Det är inte rätt. Begravningen kommer upp och jag går igenom den, låtarna, gråter ännu mera, blir mera arg. Så mycket känslor, man försöker att sortera men jag har insett sedan länge att man inte styr över sina känslor.

Bestämde mig för att när jag själv får barn ska jag ta med dem till dig, visa dem vart deras morbror finns. Ska tala om dig med dem från första stund, utan tvekan ska jag berätta om deras fantastiska morbror. Jag önskar så att du själv hade fått visat dem vilken underbar person du är, men nu är det inte så. Det är en ny verklighet nu som man ska lära sig att leva med. Jag lär mig dag för dag David, men jag kommer aldrig att acceptera detta!

I mitt hjärta finns du föralltid precis så som du var

Kämpa, Frida kämpa.. Tack vare en otroligt kreativ uppsatsvän ser det ut som om vi kommer klara denna hösten fint. Det känns stabilt, det känns bra att ha en stöttepelare, för jag inser nu att det hade blivit tufft att skriva denna uppsatss själv.
Det är svårt att ta fram dig endast några minuter varje dag. För du finns där hela tiden. Idag och några dagar tillbaka känns allting väldigt overkligt. Jag tror inte på att det är sant, för du var ju nyss här, så lätt kan det ju inte vara att släcka ett liv, nej det kan det inte.

Älskar dig, Saknar dig.

Jag ska tänka på dig en stund varje dag, för min sorg till dig får inte ta över min dag. Det känns omöjligt att inte tänka på dig varje sekund av varje minut av varje timma, varje dag.. För du var ju i mina tankar då som nu hela tiden, men nu på ett helt annat sätt, bara i minnen från våran resa, från vårat liv tillsammans, men inga nya minnen. Jag förstår inte David, jag vill inte förstå. Alla har på någotvis ett barn kvar, en kusin, en vän men jag har inte dig kvar min älskade lillebror, jag blev syskonlös, jag blev halv.

Jag kan inte bara tänka på dig en stund varje dag, men jag måste. Den platsen som du har i mitt hjärta kan ingen bestämma över. Där har jag dig föralltid, orörd!

Det finns inte mycket att säga idag, igår var en mycket bättre dag. Jag undrar om jag försökte vara som vanligt då, jag var på uni hela dagen sen åkte jag hem och bakade bullar. Igår var en riktigt effektiv dag, idag är en ny dag med mindre effektivtet och orken är som bortblåst. När dessa dagar kommer blir jag rädd för att de är här för att stanna. För jag är inte van att effektiviteten nästa ligger på minussidan man mår ju inte heller bättre av att veta att man inte får något gjort.
Jag önskar så att allt vore annorlunda, att jag fick dela allt med dig som jag fick innan. Det var så enkelt, så vi.

Vaknar av ett meddelande, sedan ett till, men det tar jag sedan när jag vaknar tänker jag halvsovandes.. "Pling-Pling" nehe, det är några som vill mig något, dags att möta dagen.. Möte på datorn med min uppsatsvän, boka in fika med en annan och lunch med den tredje. Är ändå glad av att vakna till en dag där många vill dela den med mig. Slår på datorn, mitt undermedvetna vet att han är borta men min verklighet hoppas på något annat. Skrivbordsbakgrunden på datorn påminner mig om varför just han är min bakrundsbild, välkommen till måndagens verklighet Frida, välkommen till din nya verklighet..
Ringer mamma, för mamma förstår, men hon kämpar med sitt, fast vi kämpar tillsammans.. Jag ringer henne för jag vet att vi kan gråta en stund tillsammans, att vi sedan kan tala på som vanligt och sedan gråta, det är så skönt men jag önskar att vi inte skulle behöva gråta tillsammans.. Jag önskar att min verklighet vore en annan.

Men nu måste jag ta tag i min uppsats, i min hemtenta, för vardagen fortsätter som om ingenting hade hänt.

Det är en dag som alla andra, men ändå inte. Du är inte med mig, du finns bara inom mig. När jag stog och lagade mat förut blev jag glad när jag mindes tillbaka bland de sista gångerna du var hemma hos oss, när jag bjöd dig på lax, potatis och äggsås. Jag blev så glad när jag tänkte på det, jag blev glad för att du fick uppleva den äggsåsen som jag själv tycker är så god.
Men i andra stunden blev jag ledsen och arg för att du inte får smaka på min mat som jag ska göra när jag ska ha julen hemma hos mig för första gången, när jag kanske har gjort en egen jansons.. Visst det kanske inte alls skulle bli som farmors men då skulle vi skratta och jag skulle lova alla att jag inte ska göra jansons någon mera gång.. Jag inser då att du aldrig mera kommer att smaka på min mat, inte nu, inte imorgon, aldrig.

Jag går sönder långsamt inifårn, men jag blir varm av minnena av dig.