När allting faller så står du där själv, inte ensam men själv. Livet runt omkring fortsätter, maten ska lagas, tvätten ska tvättas, lägenheten städas, studierna ska studeras samtidigt som man är trasig, halv så ska livet fortsätta. Förväntningarna är till en början inte så höga, men med tiden så är de tillbaka liksom vardagen. En vardag som liknar den som jag tidigare levt med men aldrig någonsin kunnat ana vad den skulle ta ifrån mig, kräva av mig, lära mig att leva med. Jävla vardag, varför kan inte de största bekymmerna med dig vara att smutsiga strumpor som inte ligger där de ska eller den evigt otvättade tvätten och odiskade disken. Varför är inte dessa värdsliga problem de som hägrar i min vardag? Varför klagar man när vardagen så fint flyter, som en näckros på ytan så fin, men med en rot under ytan starkare än den största våg, varför?

När allt i livet var som bäst, så togs du bort ifrån oss! Jag vet att du hade så mycket mera att ge av ditt liv, älskade lillebror!