Idag har jag beskådat små bedårande underverk och fantastiska föräldrar. Vilken underbart yrke tänker jag, att få strosa omkring bland små bebbar och föräldrar som strålar av lycka och stolthet, det måste ju vara det bästa av ställen på ett sjukhus att jobba på. En vacker dag måste det bli min vardag blir tanke nummer två. Andra funderingar idag har varit många och konstiga, ibland obehagliga med de flesta har lett till magkittlande skratt tillsammans med den gravida kvinnan och hennes sambo! Inte nog med att praktiken är bra, man kommer hem till ett hjärtligt hus som luktar nybakade saffransbullar också! Det kan bli bättre livet, men jag vill ändå så slänga in den klyschiga kommentaren: "kan det bli bättre?" förresten så kom jag på att livet kan bara bli bättre nu för att man kan inte förändra det som hänt, det finns INGET som kan få dig tillbaka! Men det är inte så jag tänker det är så jag skriver. Föresten igen, vem vet, det som hände trodde man aldrig i sin vildaste fantasi skulle hända, men det hände. Så vem vet om det blir bättre eller sämre?

Praktiken är precis vad jag väntade mig, fast lite bättre. Idag har jag fått chansen att få vara med föräldrar som kanske för första gången får se sitt barn, fötter och ben som sparkar och knuffar och det lilla hjärtat som slår. Det är så fantastiskt att se, kan bara tänka mig hur fantastiskt det kommer vara när det lilla knytet är i min mage. Jag kan knappt bärga mig.
Att få vara såhär på praktik är nog kanske precis vad jag behöver just nu, när valet att bara få vara inte är möjligt. Kommer på mig själv under dagen att det kan gå längre stunder mellan gångerna jag tänker på dig, men ändå så finns den där, känslan, även om inte tanken är där. Känslan av tomhet, en känsla av att aldrig mer kommer livet bli sig likt.

Nu är jag på väg till CSK, för min första dag på praktiken på förlossningen. Det ska bli så himla intressant och roligt och jag hoppas verkligen denna placering ger mig precis det jag behöver! Inte nog med att jag får spendera mina dagar på min drömplacering, jag väntar mig där ett fint besök i form av min hög gravida kusin, så kom igen nu skorpan,världen här ute är mycket bättre än mammas mage..

Är på snabbvisit i Karlstad och avnjuter god mat i supertrevligt sällskap! Det är jag välförtjänt av efter många veckors hårt slitande med c-uppsatsen (som nu är inlämnad) och allt annat som är runt omkring! Detta är att fly vardagen, det är sådant här som gör livet lite enklare att leva. Min fina kusin och hennes sköna böna till sambo.

När jag drömmer är det om dig, nu det sista så handlar allt om att du kommer tillbaka från den andra sidan på olika sätt. Jag blir så glad och även fast jag sover känns lyckoruset i hela kroppen, jag vill bara skrika rakt ut så att alla hör att du lever igen! Men när morgonen kommer och jag vaknar till måste jag skilja på dröm och verklighet, då inser jag att du min ängel är min dröm, min verklighet blir istället det hemskaste av mardrömmar! Jag saknar dig, men orden är så små för att kunna beskriv dess egentliga innebörd. Inga ord räcker till för att kunna beskriva vad jag känner. Du fattas mig lillebror!

Har spenderat dagen i Karlstad både på universitetet och stan. Blev en lång dag så det var skönt att få komma hem och slänga sig i soffan. Inspirationen för att skriva, lusten att plugga och att hitta en fungerande vardag varierar från dag till dag. Men den senaste tiden har jag känt en sådan tomhet, helt tom.. Tror det kan vara så att jag inte orkar känna efter, för jag orkar inte känna de känslorna som jag vet kommer om jag skulle känna efter.. Från det ena till det andra så tycker jag iaf att Cloetta har lyckats bra med årets smak på JuleSkum!

Har återvänt till Karlskoga, mamma är med och kvällen kommer bjuda på att fixa i ordning det sista inför advent. Mitt hjärta har alltid klappat lite mer för julen och vintern, det är en sådan otrolig mysig tid. När familj och vänner samlas för att umgås, stämningen är förhoppningsvis på topp och alla ger det lilla extra för att bidra till den gemytliga stämningen. Det är precis därför jag tycker om denna tiden på året lite mera än de andra årstiderna. Givetvis har varje årstid sin tjusning och jag skulle faktiskt inte vilja vara utan någon. Jag tror att blandningen gör att man uppskattar varje årstid på ett speciellt sätt. Men julen i år kommer inte att bli den samma, jag vet det. Glädjen kommer blandas med sorg och saknad. Kommer det bli smärtsamt, kommer vi kunna glädjas? Vi har varandra men du fattas oss, så otroligt mycket, vi är ingen familj utan dig.. Trots det "måste" adventspysslet upp, saffransbrödet bakas och klapparna köpas.. Det kommer kanske inte få mig att må bättre, men det kan inte få mig att må sämre iaf. Man måste göra det som har gjort en glad, försöka finna lycka och glädje i det igen. Livet fortsätter..

Idag slog tanken mig, att du inte längre finns bland oss, att dina rester finns i jorden. Det var en väldigt konstig känsla, jag kände mig så tom. Vakna till och insåg att så kan det ju inte vara, trängde undan tanken. Försökte ta till mig den igen lite senare men det gick inte.. Det är så otroligt små stunder, inte ens varje dag, som dessa små stunder vänder upp och ner på min tillvaro! Men när de kommer för de med sig så olika känslor, dagens var tomhet!

Vi är redo för Breaking Dawn del 1, låt filmen rulla..

Behövde rensa huvudet lite, så tog en lång promenad med mamma. Ventilerade både luft och tankar, så otroligt välbehövligt efter en dag som denna. När vi kom hem fortsatte jag att låta tankarna vara på annat håll en stund, vilket resulterade i denna lampskärm till mamma och pappa, lätt som en plätt, roligt som bara den!

Idag är det våran älskade, finaste pappas dag. Jag vet hur mycket pappa betyder för dig, hur mycket du betyder för honom. Hur stolt han var/är över dig i dina stora prestationer, hur engagerad han var i dig, att han alltid ville dig väl. Ert förhållande var så speciellt, du älskade att reta och skoja med pappa och pappa blev alltid sur, men ni båda visste innerst inne att orden inte kom från hjärtat, ni visste bara inte hur ni skulle visa för varandra vad hjärtat egentligen ville säga. Det var ert sätt, då irriterade jag mig på det, tyckte att ni var jobbiga, ni var tvungna att vara varandras motpoler, men ert delade intresse för sport, bandy men framförallt hockey och Färjestad, det var så sammansvetsat, i det var ni ett! Jag kunde aldrig ana att jag skulle sakna det så himla mycket! Jag saknar att du inte finns här en dag som denna, att du inte ens visste att det var farsdag, att du inte hade ordnat present, att jag blev irriterad att jag alltid skulle fixa allt! Jag saknar det, jag skulle vilja vara irriterad för att behöva fixa allting för att du glömmer och inte har koll, nu fixar jag utan att vara irriterad, för jag har ingen att vara irriterad på! Jag saknar det, jag saknar DIG!

På resande fot igen, denna gång är destinationen långt söder ut, närmare bestämt Lund. Har själv aldrig varit så långt nere i landet, vad jag vet. Det ska bli spännande, om inte annat väldigt roligt att få träffa mina fina vänner, den ena bosatt där och den andra kommer från Kalmar. Vi har mycket att ta igen, mycket att minnas och mycket nytt att berätta för varandra. Jag ska njuta!

Är långt nere, fundera på om jag kan ta ett break från mig själv, från livet i helhet just nu. Det är mycket överallt. Men konstaterade snabbt för mig själv att det inte går, jag har inte tid att fly, bryta ihop. Jag har mina studier som ingen annan skulle göra under mitt "uppbrott", men jag har ju bra en av mig. Ska man inte tänka på sig själv, fast det gör jag väl om jag genomför mina studier? För jag pluggar ju för min egen skull, ingen annans. Men när kommer brytpunkten, hur mycket är jag kapabel till att klara? Vad händer när jag inte klarar mer? Kommer den dagen? Ska jag klara det här? Varför ska man klara av att hantera och lära sig att leva med denna sorg, tomhet och fruktansvärda smärta? Din ord klingar i mina öron: "Det ordnar sig!", lugn och sansad sa du alltid så, oavsett vad det var så sa du att det ordnar sig..