Praktiken är precis vad jag väntade mig, fast lite bättre. Idag har jag fått chansen att få vara med föräldrar som kanske för första gången får se sitt barn, fötter och ben som sparkar och knuffar och det lilla hjärtat som slår. Det är så fantastiskt att se, kan bara tänka mig hur fantastiskt det kommer vara när det lilla knytet är i min mage. Jag kan knappt bärga mig.
Att få vara såhär på praktik är nog kanske precis vad jag behöver just nu, när valet att bara få vara inte är möjligt. Kommer på mig själv under dagen att det kan gå längre stunder mellan gångerna jag tänker på dig, men ändå så finns den där, känslan, även om inte tanken är där. Känslan av tomhet, en känsla av att aldrig mer kommer livet bli sig likt.