Nu har du fått din sten lillebror. Det var jag som ville att stenen skulle vara formad som ett hjärta, jag tyckte att den formen symboliserade dig/oss allra bäst. Även fast stenen är din så är det ju för oss den finns. Mera passande hade varit en stjärna, för det var precis vad du var, en stjärna i början på sin karriär. Du var en stjärna för mig, för många, men mest av allt var du mitt hjärta! Varför var det inte bara en olycka, Varför blev det en singel-dödsolycka? Blir så arg, det darrar inom mig, för att du inte längre finns, för att du inte kommer att få uppleva mer, för att du går miste om livet, ditt liv som du precis börjat leva!

Tanken var när jag började skriva i min blogg att inte rada upp i varje inlägg om min vardag, för den är inte så intressant. Men jag ville ändå så ha någonstans där jag kunde skriva av mig lite, har alltid gillat att skriva och efter vad denna sommaren förde med sig så är det ännu skönare att ha en plats att skriva på. Det är min tankar och funderingar men inte alltid dom djupaste. Jag garanterar inga inlägg varje dag, för så mycket vettigt/ ovettigt har jag inte att skriva. Jag gör detta för min egen skull, för att jag ska kunna gå tillbaka och läsa, det är bra för min bearbetning. Men det jag skriver är i förtroende till er.

I lördags var det tre månader sedan ditt hjärta slog sitt sista slag och du lämnade oss. Det är så fruktansvärda tre månader av mitt liv, månader som jag aldirg trodde att jag skulle gå igenom, aldrig någonsin skulle det hända mig och min underbara familj. Aldrig.

Idag är det torsdag och det innebär att mina käresta kommer hem, jag längtar efter honom, efter hans trygga famn. Som tur är har jag fina vänner runt omkring mig som stöttar även när han inte finns där. Men jag vet att det är han som får ta de värsta smällarna. Jag är glad och oändligt tacksam över alla fina vänner som finns runt omkring mig, det är ingen som kan förstå hur ett litet meddelande kan ha en sådan stor betydelse i mitt liv!

En sak funderar jag på väldigt mycket varför människor alltid öppnar en konversation: "Hej, hur är det?". Ja vet, alla säger så, har gjort i alla tider för man tycker att det är en trevlig hälsningsfras.. Men är man verkligen beredd på svaret på frågan man ställer, eller räknar man bara med att personen som man frågar alltid ska svara "Ja, det är bra. Hur är det själv?". För om man ställer den frågan, med förhoppning om att den andra personen bara ska säga "Jo det är bra", fast man egentligen vet att så inte är fallet. Varför ens fråga? För man är ju inte intresserad av att veta hur man mår, och om du är det borde man ha hyffs att förstå att man inte mår bra. För det borde väl vem som helst förstå? Men människor kanske bara vill ha det bekräftat?
Man kan skratta, vara glad men jag känner ingen lycka.
Så nästa gång vi träffas, "Hej, vad roligt att se dig!" (om du nu tycker det)

Jag funderar så på om jag ska gå igenom det som hände den 1/7, så som jag kommer ihåg det.. Skulle vilja göra det, men inser att det kommer att bli ett långt inlägg, mycket privat och otroligt mycket känslor. Och efter det sedan kanske beskriva mina känslor och upplevelser dagarna efter olyckan som tog min brors liv..

Bestämde mig igår kväll för att fara hem till mina kära föräldrar. Det är skönt där nere, det är ett annat lugn där, finare miljö. Men där är det mer verkligt, undrar så varför han inte är hemma, undrar varför jag svänger av mot kyrkan innan jag åker hem till huset?
Men när jag står där på kyrkogården slår det mig, verkligheten slår till hårt inom mig. När jag står där minns jag tillbaka på våran resa i somras, skrattar lite inombords, gråter, blir arg, ilsken. Det är inte rätt. Begravningen kommer upp och jag går igenom den, låtarna, gråter ännu mera, blir mera arg. Så mycket känslor, man försöker att sortera men jag har insett sedan länge att man inte styr över sina känslor.

Bestämde mig för att när jag själv får barn ska jag ta med dem till dig, visa dem vart deras morbror finns. Ska tala om dig med dem från första stund, utan tvekan ska jag berätta om deras fantastiska morbror. Jag önskar så att du själv hade fått visat dem vilken underbar person du är, men nu är det inte så. Det är en ny verklighet nu som man ska lära sig att leva med. Jag lär mig dag för dag David, men jag kommer aldrig att acceptera detta!

I mitt hjärta finns du föralltid precis så som du var

Kämpa, Frida kämpa.. Tack vare en otroligt kreativ uppsatsvän ser det ut som om vi kommer klara denna hösten fint. Det känns stabilt, det känns bra att ha en stöttepelare, för jag inser nu att det hade blivit tufft att skriva denna uppsatss själv.
Det är svårt att ta fram dig endast några minuter varje dag. För du finns där hela tiden. Idag och några dagar tillbaka känns allting väldigt overkligt. Jag tror inte på att det är sant, för du var ju nyss här, så lätt kan det ju inte vara att släcka ett liv, nej det kan det inte.

Älskar dig, Saknar dig.

Jag ska tänka på dig en stund varje dag, för min sorg till dig får inte ta över min dag. Det känns omöjligt att inte tänka på dig varje sekund av varje minut av varje timma, varje dag.. För du var ju i mina tankar då som nu hela tiden, men nu på ett helt annat sätt, bara i minnen från våran resa, från vårat liv tillsammans, men inga nya minnen. Jag förstår inte David, jag vill inte förstå. Alla har på någotvis ett barn kvar, en kusin, en vän men jag har inte dig kvar min älskade lillebror, jag blev syskonlös, jag blev halv.

Jag kan inte bara tänka på dig en stund varje dag, men jag måste. Den platsen som du har i mitt hjärta kan ingen bestämma över. Där har jag dig föralltid, orörd!

Det finns inte mycket att säga idag, igår var en mycket bättre dag. Jag undrar om jag försökte vara som vanligt då, jag var på uni hela dagen sen åkte jag hem och bakade bullar. Igår var en riktigt effektiv dag, idag är en ny dag med mindre effektivtet och orken är som bortblåst. När dessa dagar kommer blir jag rädd för att de är här för att stanna. För jag är inte van att effektiviteten nästa ligger på minussidan man mår ju inte heller bättre av att veta att man inte får något gjort.
Jag önskar så att allt vore annorlunda, att jag fick dela allt med dig som jag fick innan. Det var så enkelt, så vi.

Vaknar av ett meddelande, sedan ett till, men det tar jag sedan när jag vaknar tänker jag halvsovandes.. "Pling-Pling" nehe, det är några som vill mig något, dags att möta dagen.. Möte på datorn med min uppsatsvän, boka in fika med en annan och lunch med den tredje. Är ändå glad av att vakna till en dag där många vill dela den med mig. Slår på datorn, mitt undermedvetna vet att han är borta men min verklighet hoppas på något annat. Skrivbordsbakgrunden på datorn påminner mig om varför just han är min bakrundsbild, välkommen till måndagens verklighet Frida, välkommen till din nya verklighet..
Ringer mamma, för mamma förstår, men hon kämpar med sitt, fast vi kämpar tillsammans.. Jag ringer henne för jag vet att vi kan gråta en stund tillsammans, att vi sedan kan tala på som vanligt och sedan gråta, det är så skönt men jag önskar att vi inte skulle behöva gråta tillsammans.. Jag önskar att min verklighet vore en annan.

Men nu måste jag ta tag i min uppsats, i min hemtenta, för vardagen fortsätter som om ingenting hade hänt.

Det är en dag som alla andra, men ändå inte. Du är inte med mig, du finns bara inom mig. När jag stog och lagade mat förut blev jag glad när jag mindes tillbaka bland de sista gångerna du var hemma hos oss, när jag bjöd dig på lax, potatis och äggsås. Jag blev så glad när jag tänkte på det, jag blev glad för att du fick uppleva den äggsåsen som jag själv tycker är så god.
Men i andra stunden blev jag ledsen och arg för att du inte får smaka på min mat som jag ska göra när jag ska ha julen hemma hos mig för första gången, när jag kanske har gjort en egen jansons.. Visst det kanske inte alls skulle bli som farmors men då skulle vi skratta och jag skulle lova alla att jag inte ska göra jansons någon mera gång.. Jag inser då att du aldrig mera kommer att smaka på min mat, inte nu, inte imorgon, aldrig.

Jag går sönder långsamt inifårn, men jag blir varm av minnena av dig.

sitter hemma i min ensamhet och  tycker väldigt synd om mig själv. är genomförkyld, ont i halsen, sen funderar jag på om en UVI är på g igen.. men trots att jag är nedbäddad i soffan och SF-kanalen går varm så får jag en del gjort ändå. vilket är br efterom min sambo inte tycker om när det är stöökigt hemma. när man får sitta ensam så som jag gjort nu i några dagar så hinner man fundera maddor på allt och ingenting. men de flesta tankarna går till mamma och pappa som har det bra i utlandet, vilket får mig att se fram mot våran resa i mars så otroligt mycket, om det gick bra för alla så skulle vi kunna ta mars imorgon?
ska upp till västerås i morgon och stanna till på fredag för att göra bror sällskap i hans ensamhet. mormor och hans följer med också, så det ska allt bli trevligt!
nu funderar jag på om jag ska orka göra någon mat till mig idag så att jag sparar en matlåda till gubben sen så får han lite matlådor när jag åker bort..
f

igår gjorde jag mitt sista besök på Karlstads universitet för denna terminen. jag ska ta ett uppehåll nu under vårterminen eftersom jag har två tentor som släpar vilket innebär att man inte får börja termin 4 innan man klara dem. så nu i mars gäller det, den första tentan den 6:e och den andra den 30:e.
det känns både bra och dåligt att inte få fortsätta, det skulle ju  vara hur roligt som helst att få gå ut på praktik nu och få vara med de i klassen som man kommit nära. men det är lite tue för nästan alla jag umgåtts med ska ta ett uppehåll förutom en. samtidigt som det är skönt att göra dessa tentor så att man kan börja till hösten utan att något släpar. fast det värsta är ju verkligen att jag vet att jag kan minst lika mycket som vissa andra som får fortsätta men grejen är att de kanske hade marginalen på sin sida, för så är det på de tentorna man ska bara ha tur om man pluggat på rätt saker. metodexaminationerna som vi haft hat gått hur bra som helst och det praktiska har ju alltid varait min grej och jag är verkligen bra på det. då är det de som knappt klarar sig igenom en metodexamination som får fortsätta och gå ut på praktik nu. men men så är ju livet jag har ju själv satt mig i situationen men skolan har ju inte gjort mycket för att hjälpa oss.
fast det stora frågetecknet är ju vad man ska göra nu fram till augusti, till sommaren  är det ju lättare att få sommarjobb men från februari till juni kommer det väl att bli knapert med jobb..

att sitta bredvid varandra utan att säga ett ljud, inte berätta sina djupaste hemligheter, att inte dela med sig av hela sitt liv men ändå låta den andra delen av dig vara den största delen av ditt hjärta. att bara kunna ringa och berätta hur det ligger till och i andra stunden bara finnas för varandra för att hålla om, tala om allt.
det kan gå flera dagar utan att man hör av från varandra och det är inget måste att ringa till varandra varje dag men när vi väl hör av oss till varandra så vet vi båda att vi gör allt för varandra. för den största kärleken visar sig inte kroppsligt den finns i blicken mellan oss två.
f

det var 19,8 minusgrader imorse när jag gick upp vilket är riktigt, fruktansvärt kallt! men när det väl börjar ljusna så inser man det fina i att det är så kallt. för trots att fötterna är stelfrusna, att man knappt kan andas och att kylan kryper sig som en liten snigel under skinnet när man är där ute så är det faktiskt otroligt vackert sådna här dagar! trädena är fulla i frost och snö, hela landskapet är fantastiskt fint och när solen ligger på så gnistrar allt som i en sagovärld. det gör dagen lite roligare att möta, det gör att man blir lite snällare och gladare mot alla - då gör det inget att föerläsningen som man gick upp tidigt för blev inställd när man kom till skolan för att läraren blödde näsblod. det gör ingenting för den fick mig ändå att gå upp tidigt och bryta min fula ovana att sova alldeles för länge på morgonen!
f

kom precis in från en väldigt uppfriskande promenad med mina nya stavara som jag fick i julklapp. kan vara det roligaste julklappen jag fick eller ialla fall den mest behövande. de ger mig mer intensitet när jag går och jag jobbar med hela kroppen också, vilket är väldigt bra. när jag hade gått lite mera än halvvägs mötte jag en dam sam var ungefär 70 år även hon var ute i det vackra vädret med ett par avdammade gamla stavar från gustav vasas tid. egentligen spelar det väl ingen roll från vilket århudrade stavarna är ifrån, det som spelar roll är att de ger den som är ute och går mera styrka. jag kanske är den enda i 20-års ålder som har ett par stavar som man bara går med men vem bryr sig. det mig den träning jag vill ha. ja menar vem vill egentligen se en gammal tant eller farbror på ett gym? det passar sig väl inte riktigt, precis som att unga inte passar in i facket att gå med gångstavar. det är som att det symboliseras som en rullator eller annat liknande gånghjälpmedel. men när vi lever i en värld där vi vet att fysisk aktivitet får oss att må bättre oavsett gammal som ung så varför ha normoer på ett par stavar eller vem eller vilka som får träna på ett gym.

otroligt bra låt av beyoncé.. ibland är det så, man kan drömma en fantastisk dröm som i verkligheten kan vara en mardröm, eller det känske är att ta i men drömmen kanske inte är lika ljuv som livets verklighet. fast man sover ju bättre om det är en fin dröm. det är ju värre om man drömmer en mardröm, när man vaknar mitt i natten och är helt kallsvettig och sekunderna efter är det kaos i huvudet för man funderar fortfarande på om drömmen är sann eller inte, varför drömde jag denna drömmen, vad betydet det att jag drömde det. mitt i natten är frågor som dessa väldigt stora, för när man senare vaknar till på morgonen inser man att det som verkade som revolutionerande frågor i nattens ensamhet är i det vakna tillståndet med en massa liv runtomkring inte så stora som man tyckte då. men drömmer får oss att fundera väldigt mycket, om du omfamnar en dröm riktigt hårt blir den verklig, eller om du tänker på den varje dag. att drömmen går i uppfyllelse är inte alltid det viktigaste, det viktigaste är hur man lever upp till den, att man på vägen inser att livet är min dröm.
f