Dagarna har gått, precis som vilka dagar som helst. Men lördagen kallades för julafton, söndagen för juldagen och måndagen för annandagen. Dagar som annars och även nu varit en tid att umgås lite extra mycket med de som ligger närmast hjärtat. Men det var så tomt, så otroligt tomt utan dig. Jag tänker ibland på hur jag ska kunna klara av detta, hur jag ska kunna fortsätta att leva mitt liv utan dig. Ibland önskar jag att jag också bara försvann så att jag fick vara med dig, men det är när jag är svag. När jag är lite starkare inser jag att jag har mycket kvar att göra i livet, att jag har många här som jag älskar och inte vill gå miste om. Men ibland spelar det ingen roll känns det som, för det enda jag vill är att vara med dig! En natt drömde jag om dig, vi kramade varandra, jag blev alldeles varm inombords, jag kunde känna värmen från dig. Varför är drömmarna och minnena det närmsta jag kommer dig? Det var tomt att ta kort framför granen, jag var själv.

En tid för att umgås, glädjas och äta en massvis av mat som lagats på mycket kärlek. Det är precis vad denna högtid är. Men när man inte känner så mycket glädje, när den man kanske vill umgås med allra mest inte finns längre. Hur gör man då? Vi kommer "fira" denna högtid, men det känns inte som andra år, det kommer aldrig mera att bli den samma. Jag vill att det ska vara som vanligt, jag vill att du ska vara här, jag är trött på att ha dig i himlen nu, jag vill ha tillbaka dig här på jorden, NU!

Idag har jag/vi varit med om något fruktansvärt, svart på vitt har vi fått konstaterat vad som hände vår älskade son och lillebror! Det är inte mänskligt, det som mina ögon läste och mina öron hörde, om det fanns någon cell kvar i min kropp som klarat sig från smärtan så är alla celler från och med idag smärtpåverkade, utan tvekan! Men om man får säga, och om det kan vara skönt att få allting konstaterat, så var det det. Ingen kan någonsin konstatera till 100% varför, man man kan tro. Det ger mig ett lugn, ett lugn som jag inte känt på fem och en halv månad. Smärtan och saknaden är fortfarande kvar, men "förklaringen" ger mig idag ett lugn. Men självklart önskar jag att jag hade haft dig här, älskade lillebror jag hoppas du finner ro, tills dagen vi ses igen.

Det ryker om virknålen, jag ligger efter i handarbetet, bebisen vill tydligen komma ut tidigare än beräknat. Men, så himla ledsen är ju inte jag för det. Mellan varven så är jag tidtagare på värkarna, spännande! Låt detta gå bra, låt det komma ut en frisk liten skit. Låt det bli imorgon dag så jag får se underverket och dess fina, stolta föräldrar!

Trots att praktiken är hur bra som helst, så går jag på någon slags reservenergi som egentligen inte finns. Detta yttrar sig på olika sätt, kroppen börjar helt enkelt att säga ifrån.. Kanske borde lyssna på kroppen, men vad händer när jag släpper fram det.. Det måste i alla fall vara bra att göra lite sånt här ibland tänker jag:

Idag har jag beskådat små bedårande underverk och fantastiska föräldrar. Vilken underbart yrke tänker jag, att få strosa omkring bland små bebbar och föräldrar som strålar av lycka och stolthet, det måste ju vara det bästa av ställen på ett sjukhus att jobba på. En vacker dag måste det bli min vardag blir tanke nummer två. Andra funderingar idag har varit många och konstiga, ibland obehagliga med de flesta har lett till magkittlande skratt tillsammans med den gravida kvinnan och hennes sambo! Inte nog med att praktiken är bra, man kommer hem till ett hjärtligt hus som luktar nybakade saffransbullar också! Det kan bli bättre livet, men jag vill ändå så slänga in den klyschiga kommentaren: "kan det bli bättre?" förresten så kom jag på att livet kan bara bli bättre nu för att man kan inte förändra det som hänt, det finns INGET som kan få dig tillbaka! Men det är inte så jag tänker det är så jag skriver. Föresten igen, vem vet, det som hände trodde man aldrig i sin vildaste fantasi skulle hända, men det hände. Så vem vet om det blir bättre eller sämre?

Praktiken är precis vad jag väntade mig, fast lite bättre. Idag har jag fått chansen att få vara med föräldrar som kanske för första gången får se sitt barn, fötter och ben som sparkar och knuffar och det lilla hjärtat som slår. Det är så fantastiskt att se, kan bara tänka mig hur fantastiskt det kommer vara när det lilla knytet är i min mage. Jag kan knappt bärga mig.
Att få vara såhär på praktik är nog kanske precis vad jag behöver just nu, när valet att bara få vara inte är möjligt. Kommer på mig själv under dagen att det kan gå längre stunder mellan gångerna jag tänker på dig, men ändå så finns den där, känslan, även om inte tanken är där. Känslan av tomhet, en känsla av att aldrig mer kommer livet bli sig likt.

Nu är jag på väg till CSK, för min första dag på praktiken på förlossningen. Det ska bli så himla intressant och roligt och jag hoppas verkligen denna placering ger mig precis det jag behöver! Inte nog med att jag får spendera mina dagar på min drömplacering, jag väntar mig där ett fint besök i form av min hög gravida kusin, så kom igen nu skorpan,världen här ute är mycket bättre än mammas mage..

Är på snabbvisit i Karlstad och avnjuter god mat i supertrevligt sällskap! Det är jag välförtjänt av efter många veckors hårt slitande med c-uppsatsen (som nu är inlämnad) och allt annat som är runt omkring! Detta är att fly vardagen, det är sådant här som gör livet lite enklare att leva. Min fina kusin och hennes sköna böna till sambo.

När jag drömmer är det om dig, nu det sista så handlar allt om att du kommer tillbaka från den andra sidan på olika sätt. Jag blir så glad och även fast jag sover känns lyckoruset i hela kroppen, jag vill bara skrika rakt ut så att alla hör att du lever igen! Men när morgonen kommer och jag vaknar till måste jag skilja på dröm och verklighet, då inser jag att du min ängel är min dröm, min verklighet blir istället det hemskaste av mardrömmar! Jag saknar dig, men orden är så små för att kunna beskriv dess egentliga innebörd. Inga ord räcker till för att kunna beskriva vad jag känner. Du fattas mig lillebror!