Bestämde mig igår kväll för att fara hem till mina kära föräldrar. Det är skönt där nere, det är ett annat lugn där, finare miljö. Men där är det mer verkligt, undrar så varför han inte är hemma, undrar varför jag svänger av mot kyrkan innan jag åker hem till huset?
Men när jag står där på kyrkogården slår det mig, verkligheten slår till hårt inom mig. När jag står där minns jag tillbaka på våran resa i somras, skrattar lite inombords, gråter, blir arg, ilsken. Det är inte rätt. Begravningen kommer upp och jag går igenom den, låtarna, gråter ännu mera, blir mera arg. Så mycket känslor, man försöker att sortera men jag har insett sedan länge att man inte styr över sina känslor.

Bestämde mig för att när jag själv får barn ska jag ta med dem till dig, visa dem vart deras morbror finns. Ska tala om dig med dem från första stund, utan tvekan ska jag berätta om deras fantastiska morbror. Jag önskar så att du själv hade fått visat dem vilken underbar person du är, men nu är det inte så. Det är en ny verklighet nu som man ska lära sig att leva med. Jag lär mig dag för dag David, men jag kommer aldrig att acceptera detta!

I mitt hjärta finns du föralltid precis så som du var