Är i en lyckobubbla, och jag skiter i om inte lyckan tränger sig igenom hela mig för känslan för det hela är skön och lättnad! Anledningen till denna lyckobubbla är att mitt skötebarn, c-uppsatsen fick det finaste betyget man kan få, VG mina damer och herrar, VG! Känn på den! Jag och mina trogna vän klarade det hela vägen igenom, som avslutning så slog vi till med ett VG på opponeringen också, vi drogs med av flowet som c-uppsatsen gav och fortsatte leverera! Nu väntar endast en termin kvar av ssk-programmet, inte ens ett halv år kvar till examen och det finns ingen som kan vara mer taggad än jag inför dessa månader! Kom an, ge mig tentor, föreläsningar dagarna långa, för just nu känns det som inget kan stoppa mig. Jag får helt enkelt inse att jag är bättre än vad jag tror om mig själv, ta fram detta när allt det jobbiga tar över. Kan knappt stå ut med att det kommer dröja två veckor till tills jag får träffa mina underbara föräldrar. Men jag vet att de har det bra och att de njuter så det gör längtan lite bättre!

Nu var det länge sedan sist, men ibland så känner man inte för att dela med sig. Dagarna springer förbi, skolan tar en stor del av min tid och kommer till veckan att ta över det.. Under tiden jag inte varit här har jag insett att livet numera innebär tomhet, det är så det kommer att vara, tomt. Jag kan planera för framtiden med pirr i magen, men hela tiden finns den där, känslan som dämpar pirret i magen. Känslan som påminner mig om att jag inte är lyckligt lottad här i livet, men jag är tacksamt för alla de som finns runtomkring mig, de vackra och fina människor som stöttar mig genom vardagen.
Från den ena till det andra, idag får jag min dom om vårt skötebarn, c-uppsatsen.

Vad är meningen med livet? Varför togs du bort ifrån oss? Varför? Jag älskar dig så otroligt mycket lillebror, kärleken till dig kommer aldrig kunna beskrivas i ord. Det är så mycket mera än vad ord kan beskriva! Saknaden ska vi inte tala om, det är den som gör ont, i precis var enda del i min kropp.. Sex månader med början på ett helvete, ett nytt sätt att tvingas leva på. Sex månader sedan jag senast hörde din röst, det känns som en evighet och med tanke på att det är så här jag ska fortsätta leva så känns det som att det kommer att bli ett långt liv utan dig!