En lång väntan, ett långsamt farväl.

I veckan lovade de att Davids gravsten skulle komma, längtar så efter att få se den, men samtidigt kan jag inte förstå hur jag kan längta efter något så fruktansvärt.. Det är ett slags avslut att få stenen, platsen där han ligger blir liksom fulländad, men det finns inget i hela världen som kan vara lika fel. Som den dagen vi åkte för att "beställa" stenen, så oerhört fel, förstod inte vad vi gjorde, men ändå så tog vi beslut, beslut som jag inte trodde att vi skulle behöva ta på många, många år.. Han som gjort stenen säger att han är väldigt nöjd med stenen och att den blev väldigt fin.. Det måste den bli! För David är värd det finaste, det bästa! För varje dag som går gör det bara ondare och ondare i syskonhjärtat, i hela hjärtat i varenda cell i kroppen! Det är jobbigt, ibland outhärdligt jobbigt. Man ska försöka hitta ett nytt sätt att leva på, samtidigt som studierna måste fungera, samtidigt som man går sönder bit för bit..
Utan fantastiska vänner och familj hur klarar man då något sådant här?


Kommentarer
Postat av: Maja

<3

2011-10-13 @ 20:45:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0