Idag är det mammas dag, min älskade, vackra, underbara mamma. Idag firar jag för första gången mamma på morsdag ensam, utan dig. I en veckas tid har jag funderar på vad jag ska skriva på kortet, ska jag skriva med ditt namn, hur ska jag i sådana fall skriva det? Hur ska det gå denna dag? Varför ska jag fira mamma, vill hon verkligen bli firad? Alla dessa tankar har snurrat runt i mitt huvud. Samtidigt som jag insett att min mamma är fantastisk! Min mamma är stark, hon är min finaste och bästa vän, hon ställer alltid upp, finns vid min sida, döljer inte sanningen för mig. Min mamma och pappa har förlorat sin son, sitt barn och jag har förlorat min bror för snart ett år sedan. Ett år som har passerat med stor sorg, förtvivlan och bottenlös saknad. Ett år då man vrängt ut och in på sig själv, vad skulle vi gjort annorlunda. Under detta år och alla år vi har framför oss vet jag att mina föräldrar ändå är glada att de har mig, de kan visa sin kärlek, omsorg, visa att de gläds åt mig i mina framgångar, mitt i all sorg är de underbara, fantastiska! Ni är mina största förebilder i livet! Det kommer aldrig bli som förut, för det kommer ingenting bli, inte jag själv heller. Men ibland kan jag se stunder av livsglädje i deras ögon, något som man kanske såg varje dag förut men som bara visar sig någon gång ibland nu. Vid dessa stunder, gläds jag, även jag kan känna någon slags lycka! Men att sitta här vid din gravsten på mammas dag, när tårarna bara forsar. Det är allt annat än lycka!

Mamma, jag älskar dig!

Tillbaka, ja det kan väl diskuteras.. Att skriva här har så låg prioritet just nu, högst på prio listan står:
- att göra bra ifrån sig på praktiken
- måla, slipa, damma, städa, tvätta
- fixa inför examensdgen, både här hemma och på universitetet. För givetvis har jag tagit åt mig att vara ekonomiansvarig och broschansvarig.
- försöka ha kvar ett socialt liv

Allt detta är jätte intressant, roligt och ger fina resultat. Men jag glömde att ta med att jag skulle andas på priolistan, för jag har liksom glömt det lite. Trott att allting är som vanligt, att batterierna inte kan ta slut att man kan jobba och greja från klockan 06.00 på morgonen till 23.00 på kvällen 7 dagar i veckan i 3 veckors tid. Men jag har kommit underfund med att det inte fungerar, min kropp orkar inte det. Jag förtränger att jag bär på en stor sorg och saknad efter min lillebror. Tror istället att jag har superkrafter, men det har jag inte. Detta resulterade i sovmorgon, en cykeltur, sola, slappa. Alltså bara göra det som jag inte fått gjort på så länge, det som får mig att må bra har jag trott att jag ska klara mig utan. Men jag kan inte lura mig själv, i alla fall inte min mage. Så idag lyssnar jag på min kropp, som säger att jag inte ska göra något. (men hjärnan säger att jag är "tvungen" att tvätta, plocka ur diskmaskinen, städa, måla trappan och trappräcket) Ja vi får se hur dagen slutar..

(Nu kanske några av er tänker, "så där har mitt liv sett ut i flera års tid", men jag kan meddela er att jag var en av dom som inte kunde förstå va depression var, kunde inte förstå att krafterna kunde ta slut. Men nu vet jag! Och jag tänker inte tillåta mig själv att må sämre bara för att jag inte lyssnar på min kropp. Endast jag vet vad som är bäst för mig!)

Nu var det ett tag sedan jag skrev några rader här. Anledningen till det är huset, mitt och min kärleks drömhus. Denna flytt har inneburit att mina tankar inte hamnat här utan dom har bara fått fladdrat fritt i luften bland målarfärg och slipdamm. Att renovera så mycket på så kort tid som vi gjort är egentligen dumt, för jag tror jag åldrats minst två år på dessa två veckor. Det är inte bara dumt för att man åldras snabbt utan det är dumt för man glömmer att det finns ett annat liv utanför våran idyll. Man glömmer vad som är verklighet, orkar inte riktigt förstå varje dag vad som egentligen är sant. Det är skönt och låtsas. Men det är dumt att inte inse varje dag vad som är sant, det är dumt att låtsas! För när man får 10 minuter nån gång bort i mellanåt så försvinner allt runt omkring, idyllen är ingen idyll, det är vårat drömhus men vad gör det, Du får ju inte vara med och dela det här med mig, oss. Du är inte här och bygger och grejar som jag vet att du skulle vara, du är inte här David och det gör mig så jävulusiskt ont!