När allting faller så står du där själv, inte ensam men själv. Livet runt omkring fortsätter, maten ska lagas, tvätten ska tvättas, lägenheten städas, studierna ska studeras samtidigt som man är trasig, halv så ska livet fortsätta. Förväntningarna är till en början inte så höga, men med tiden så är de tillbaka liksom vardagen. En vardag som liknar den som jag tidigare levt med men aldrig någonsin kunnat ana vad den skulle ta ifrån mig, kräva av mig, lära mig att leva med. Jävla vardag, varför kan inte de största bekymmerna med dig vara att smutsiga strumpor som inte ligger där de ska eller den evigt otvättade tvätten och odiskade disken. Varför är inte dessa värdsliga problem de som hägrar i min vardag? Varför klagar man när vardagen så fint flyter, som en näckros på ytan så fin, men med en rot under ytan starkare än den största våg, varför?

När allt i livet var som bäst, så togs du bort ifrån oss! Jag vet att du hade så mycket mera att ge av ditt liv, älskade lillebror!

Det är inget nytt att du ständigt är med mig i vad jag än gör. Att jag alltid funderar på vad du skulle göra, tycka och tänka i olika situationer. Igår gästade ett coverband som spelar Gyllene Tider låtar stadens nattklubb. Ett sådant där coverband som blir bättre ju mera rund om fötterna du är, just igår var jag inte alls så rund om fötterna som jag brukar vara när jag besöker nattklubben. I det nästan nyktra tillståndet så tog tankar och känslor över väldigt mycket. För du och pappa, ja hela våran familj känns som vi är en del av Gyllene Tider. Vi är en del av dom, för sommaren i ända lyssnade vi (liksom alla Svensson familjer) sönder deras låtar, med all rätt. För dom är sommar, dom är bra och dom ger den rätta stämningen.
Jag vet att du hade varit lite smått irriterad på den där killen som spelade synt, för han trodde han var en riktig rockstar som spelade på Ullevi eller något liknande. Det blev bara fel, pinsamt. Det vet jag att du hade stört dig på lika mycket som jag gjorde. Även fast dom hade varit bättre om man varit lite lulligare så kostade inträdet bara ynka hundralappen och det var det väl värt, för riktigt så dåliga är de ju inte och min vän tog examen efter tre och ett halvt års slit, så det var värt det. Men det smärtade i bröstet, det kan jag inte komma i från. Alla dessa låtar som fått en att studsa av glädje över att sommaren är på väg eller att den är här, dessa låtar får mig att tänka på dig. Det är både smärtsamt och med glädje. Men det finns ingen glädje i att du inte får vara med, sommaren kommer aldrig mera att bli densamma!

Jag önskar så att allt vore annorlunda, jag önskar att man dog av ålderdom, att inga hemska sjukdomar bestämmer över dig när det är dags att gå. Jag önskar att man fick leva tills man kände att man gjort sitt här på jorden, att man har hunnit dela med sig av sin visdom, sett barn, barnbarn och kanske barnbarnsbarn växa upp. När man själv känner att det är ok att gå till andra sidan, lämna in, för man vet att sina kvarlevor har det bra, de klarar sig. Även om det kommer vara smärtsamt, så är det ju så med människan, och vi alla ska åt samma håll, det finns tyvärr inget alternativ, tillslut måste man kasta in handduken. Men jag tänker om man gör det med egen vilja, man väljer själv när man kastar in den, förutsett att man är 90+, är det inte mest rättvis för alla parter då?
För det är inte rättvist att min lillebrors liv togs ifrån honom när han bara var 18 år, med hela sitt liv framför sig. Det är inte rättvist att dö i obotbara sjukdomar, det är inte rättvist att själv inte få ha kontroll över sin kropp! Det är inte rättvist!
Nej, livet är inte rättvist kanske du tänker. Uppenbarligen inte, men att bara ta någons liv är fan inte rätt, inte någon stans. Att inte ens få ett värdigt avsked, det är bara så fel det kan bli!
Jag önskar att allt vore annorlunda, för då hade du varit här <3