Vem vill mig något så ont? Vem har för alltid tagit min lillebror från mig? Hur kan det finnas så mycket ondska, att man tar någons liv? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Innan detta hände så var mina "värsta" mardrömmar att jag hade tatuerat något stort på ryggen eller armarna. Jag vaknade alltid kallsvettig med så mycket ångest över vad jag gjort. Men varje gång jag kom underfund med att det som tur var bara var en dröm, spred sig lättnaden i kroppen och all ångest försvann. Det är en sån otrolig skön känsla, när man vet att allt det där hemska bara var en dröm. Trots att jag fortfarande kan drömma att jag tatuerar olämpliga saker på olämpliga ställen på min kropp så tillhör de drömmarna inte längre mina värsta. För min värsta mardröm är min verklighet! Jag får aldrig lättnadskänslan i kroppen när jag vaknar, ångesten över hur mitt liv är försvinner inte, den finns där jämt och ständigt. Jag ska leva med att min lillebror togs bort ifrån mig för resten av mitt liv!
Trots mina mardrömmar om tatueringar har jag inte en enda sekund ångrat den jag gjorde för dig, det kändes så rätt från första stund!

Idag för 19 år sedan kom du till världen. Jag minns hur stolt jag var, lycklig. Jag fick inte bära dig för du var så liten och skör och jag var för liten och svag. Men när ingen såg så bar jag alltid dig, kramade dig, du var min, jag var så otroligt stolt! Under hela vår uppväxt har jag varit stolt över dig, älskat dig så oändligt mycket. Men ju äldre vi blev desto mera byttes kramarna ut mot avundsjukan, syskonavundsjukan. "Har David fått det, vad fick jag då?" Vi var sällan osamas, vi var avundsjuka på varandra på ett syskon vis, helt normalt. Trots att vi vaktade på varandra så växte sig kärleken bara starkare. Det var du och jag, vi var syskonen Nilsson. Men så hände det, den där fina sommarkvällen i juli. Ditt liv rycktes bort och vårt liv skulle aldrig mera bli sig likt. Vi skulle den fina sommarkvällen ta ett sista farväl av dig, aldrig mera se dig, få krama på dig, dela all den glädje och sorg som vi förut gjort.
Här nere blir inget mera sig likt, men tiden går och jag undrar om man har glömt vad som hänt. Jag kommer för alltid ha ett hål i mitt hjärta, som symboliserar tomheten efter dig!
Fy fan, jag är glad att ingen kan sätta sig in i vår situation. För denna smärta är ingen värd! "Fira" sin lillebrors födelsedag genom att gå till hans grav, gråta på hans rum, känna orättvisan som kryper obehagligt ända in på skinnet. Det är inte rättvist någonstans!

Vart är du lillebror? Kom hem, du fyller år imorgon!

Imorgon är den första av drabbningar denna månaden. Det handlar om NKSE, Nationell Klinisk Slutexamination. Jag har läst det jag tror man ska läsa på, är inte vidare nervös mest pirrig i magen. Ett godkänt betyg på denna tenta gör mig i stort sett till sjuksköterska, med endast ett delmoment kvar, det praktiska. Jag vet inte riktigt vad jag ska läsa på mer, finns säkert tusen saker jag ännu inte kan, men inget som jag tror fäller mig på denna tenta. Sjuksköterske arbetet handlar ju om att ständigt uppdatera sig och lära sig nya saker. Men inför denna tenta tänker jag ta med mig ett omdöme jag fick: "Fy fasiken vad bra du är! Har inte sett en T6:a som är så duktig som du är! Det ska du veta, detta har jag aldrig sagt till någon tidigare!" / Sjuksköterska med 30 års erfarenhet. Som sagt, jag vet att jag ännu inte kan allt. Men jag måste våga tro på mig själv, lita på mig själv. För det är tydligt att jag inte valt fler yrke. Tänk Frida, tänk logiskt, krångla inte till det!

Här värmer solen så skönt, fåglarna sjunger så vackert i bakgrunden. En humla och en fluga surrar förbi, en myra kryper omkring. Alla tre är ett tecken på att våren är här. Det är så lugnt och fint här vid dig lillebror, skulle kunna sitta här hur länge som helst. Jag vet att du skulle tycka att det var alldeles för stilla här, för i ditt liv så fanns det inte något som hette en lugn stund. Men vart du nu än är så tror jag att det är lite lugnare än vad det var här nere, jag vet att du har det bra, kanske bättre! Men jag är egoistisk och tänker på mig själv, för jag vill ju ha dig här, bredvid mig! Inte under marken, borta.
Här är det fint, lugnt och stilla! Jag saknar och älskar dig lillebror!

Snälla någon, ge mig energi, styrka! Snälla någon, gör mig till den jag en gång var. Snälla jag vill inte vara den som vill somna om när morgonen gryr och jag slår upp mina blå, jag vill inte vara den som ser motgångar med allt. Jag vill vara den jag var, glad, pigg och full av livsglädje, se positivt i allt, att varje motgång var en lärdom, bryt ihop och kom igen. Kunde inte förstå människor som mådde dåligt, det är ju bara att ta tag i sig själv, livet!! Så var mina tankar förut, men nu så är tankarna helt annorlunda. För nu är det jag som mår dåligt, jag är den som jag trodde att det bara var att ruska om, skaka lite på, le så blir allt bra. Jag vet att ett leende lurar många, jag vet att om jag ler och säger att allt är bra, så tror man det. Men när man inte längre orkar le och ljuga om att allt är bra, när man inser att när man slår upp dom blå på morgonen att helvetet fortfarande är kvar, att det är en ny dag att ta sig igenom. Då har man inget annat val, jag mår dåligt, jag mår inte bra. Jag kan le och skratta, men jag är långt ifrån glad. Jag ser fram emot saker och ting men tycker att vägen dit är outhärdlig, fruktansvärd, vill inte! Jag får må dåligt det är inget konstigt med det, det är så mitt liv ser ut. Men att lära sig att leva med det nya livet tar så mycket mera än det ger!