Under min utbildning så läser man givetvis om kroppen, men mest den sjuka delen eftersom det är den jag ska hjälpa till att behandla. Mötet med patienter blir många, där varje möte är unikt i sig. Patienter som ibland kan sväva mellan liv och död.

Varför jag valde detta yrke, visste jag inte riktigt när jag började, hade aldrig tidigare jobbat inom vården, men min vilja att bli barnmorska var så stark och då vara enda vägen att först bli sjuksköterska. Jag visste inte då att min utbildning skulle kantas av efterhängande tentor som ledde till uppehåll, trots otaliga försök på tentor så ledde det till resultat och jag var tillbaka på banan igen. Efter att ha haft det så tufft som det var, att inte riktigt veta om det verkligen var rätt för mig och sedan gå ut på 18 veckors praktik i en helt ny klass, med nya människor och min stora nervositet i kroppen. Visade det sig att yrket var rätt för mig, jag fick det bekräftat flera gånger om, så mycket beröm att tårarna kom. Den bekräftelsen fick mig att inse att jag faktiskt var duktig på något, jag hade hittat rätt, jag ville det här, jag älskade mitt liv och människorna runt om som stöttat mig, jag älskade mig själv för att jag inte gav upp när det var som jobbigast.

Det var då dags för "sommarlov", min sista sommar som undersköterska. Jag njöt av den tanken, njöt av att veta att det skulle bli en bra sommar, för på jobbet fanns alla fantastiska arbetskamrater, min familj hade precis varit på en underbar resa, bara vi. Jag var så glad för att livet log mot oss, mot min lillebror, min älskade lillebror.

Jag jobbade dag  onsdagen den 29/6, satt och åt när mamma ringde tårögd och sa att du ville tala med mig, jag kunnde höra ditt leende, din stolthet: "Japp, jag har klarat körkortet!"

Även jag blev tårögd, för jag visste vad det där lilla rosa kortet betydde för dig, jag blev varm inombords.

På den kvällen kom du, mamma, pappa, moster och hennes man upp till oss. Vi satt i dalen och njöt av att sommaren börjat. Du var sur för att du inte fick ta caben, utan V70. Du väntade så tills du fick köra hem mamma, pappa, moster och hennes man. För du skulle tillbaka hit, men denna gången med caben för att träffa kompisar.

Jag var orolig och ville att du skulle komma och sova hos oss, för att inte köra den läskiga vägen mitt i natten själv, men du hörde aldrig av dig.

Torsdag morgon 30/6 ringde jag dig för att höra vart du var, inget svar. Var orolig som vanligt, men något hemskt händer ju inte mig...

Senare på dagen, när jag är vid stranden men vänner ringer du, som alltid lite halvt stressad, "Vad ville du?"

Vi har ett vardagligt samtal, allt är precis som vanligt du måste lägga på för du tvättar bilarna. Jag hinner i vanlig ordning knappt säga hejdå innan du lagt på.