Ny vecka, nya verklighetsinsikter.

För er som inte känner mig, så är jag en väldigt positiv tjej, ser hellre möjligheter än hinder, jag tycker om att vara glad ser ingen mening med att vara butter. Självklart är jag bara en vanlig människa som alla andra, jag har mina upp och nedgångar, men nedgångarna blir så mycket lättare om man försöker hitta något positivt i det hela. Så lever jag och jag tycker att det har fungerat bra för mig.
Men nu är det som om livet vill säga mig att det inte går att hitta något positivit i ALLT. För jag kan verkligen inte hitta något positivt med Davids bortgång, det finns ingen liten ljusglimt med det. Allt är mörkt och svart, totalt utan mening! Jag försöker se fram emot saker och ting, om några månader ska jag lämna in c-uppsatsen, vad skönt, tänker att snart är det ju jul, vad mysigt när Paulines bebis kommer, vad spännande det ska bli i vår, dom sista månaderna i min utbildning, vilken underbar känsla när jag står där på examensdagen och tar emot min nål, som jag har kämpat för den där jävla nålen! Men sekunden senare så ska det inte bli så himla mysigt med jul (förutom Paulines bebis), hur kul kan det vara att ta examen när jag inte får bevisa för David att jag faktiskt klarade det. Han som tyckte att jag skulle strunta i allt, för han själv förstod inte varför jag så ihärdigt fortatte när det gick emot mig hela tiden. "Hade det varit jag hade jag struntat i det där för länge sedan!", sådan var han, det var så enkelt för honom, passade det inte honom så struntade han i det, så hittade han på något annat roligt. Han levde för stunden.
När jag inser att han inte kommer att vara med vid jul, inte kommer vara med på min examensdag, det är då den slår till, verkligheten! Varför ska man se fram emot saker och ting? Varför lever man inte bara här och nu, precis som man är. För hur det än är så kommer den dagen, då får du ta vara på den då. Om dagen inte kommer, kan du inte göra något åt det ändå. Så lev varje dag som om det vore den sista, precis så som han gjorde!
Älskade, älskade du!

Kommentarer
Postat av: Calle Polis

Frida! Du om nån vet, känner och ser. Tänk om vi alla kunde tänka på det. Att leva i dagen som om den vore den sista, tänk va fin världen hade varit då...

2011-10-11 @ 01:08:27
Postat av: Lisa

Tänker på dig.

2011-10-11 @ 18:31:47
Postat av: Zara

Snyft, du skriver så fint. Man kan känna kärleken och sorgen i det du skriver. Rakt ur hjärtat. Kram

2011-10-13 @ 10:51:55
Postat av: Manda

Du är en så fin stora syster! <3

2011-10-14 @ 08:27:00
Postat av: Lisbeth

Finaste Frida! Tack för att du delar med dig av dina tankar och din sorg i din blogg. Det du skriver berör mig mycket... Tänker på dig/er varje dag! KRAM <3

2011-10-18 @ 18:31:03
Postat av: Frida

Ja Carlos då hade världen förhoppningsvis sett annorlunda ut!



Tack för alla värmande ord!

2011-10-20 @ 18:44:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0