Återigen en dag med ihärdigt arbete med c-uppsatsen, det har blivit lite som ett skötebarn. Något som jag bryr mig väldigt mycket om och kommer antagligen att bli förkrossad när examinerade lärare och opponenter ska gå igenom det till punkt och pricka för att hitta dess brister och slänga dem på oss. Usch, hemska tanke, ingen kan väl villa vårat kära arbete illa. Herregud nu skriver jag som om arbetet verkligen vore levande, kanske får sluta med det så jag inte hamnar på psyket. Jag bryr mig så mycket nu bara för att det arbetet är en sådan stor del av mitt liv, när det är inlämnat och klart och månaderna gått kommer jag säkerligen inte ens komma ihåg vad vi skrivit om. Men det är ju precis så livet är, man påverkas så mycket av vad som sker runt omkring, man lever efter vad som är runt omkring en här och nu. Problem som är stora nu kan verka som en fis i rymden om några månader. Det är väl livets tjusning på något sätt. Förstår bara inte vad tjusningen med mitt öde, Davids öde. Finns det någon tjusning med det? Vad är det livet vill att jag ska lära mig av det?