Den hemska delen av sommaren. del 1
Jag cyklar iväg till en vän för att fira att sommaren precis börjat, solen värmer, det är den perfekta sommarkvällen för att umgås. Trots att allt är så bra och jag inte cyklar i uppförsbacke så tycker jag att det går så fruktansvärt trögt, jag liksom trampar men kommer ingenstans känns det som, men kommer på mig själv med att det måste vara min dåliga kondition som hälsar på.. Äntilgen framme, öppnar min första cider och avsmakar med njutning. Fler människor från förr kommer och vi är precis i början av en konversation när min telefon ringer "Dolt nummer". Hmm, vem kan det vara en fredagskväll tänker jag, men det är bäst jag svarar..
-Hej, det är Frida.
-Hej, det är Monika från ambulansen. Det har hänt en olycka, du ska få tala med din mamma..
Tankarna börjar snurra, men hinner sammanfatta att det antagligen hänt något med mamma men om hon kan tala med mig så lär det ju inte vara så allvarligt..
Jag hör hur mamma är helt hysterisk, men samlar sig:
- DAVID HAR KÖRT IHJÄL SIG!!!!!!!!!!!!!
-VA ?? VAD SÄGER DU?? LEVER HAN??
Inget svar från mamma, fortsatt hysterisk, gråter, skriker..
Mitt hjärtta stannar, första önksan var att dra tillbaka klockan 20 min och ändra på allting!
-Frida, det är Roger. Är du ensam?
-Nej, jag är inte ensam. LEVER HAN??
-Är du ensam Frida?
-NEJ, LEVER HAN? Roger, LEVER HAN?
-Kan jag få tala med någon bredvid dig, kan du ta dig hem till Gullspång så tar vi det då!
E tar över telefonen...
Jag skriker, varenda del i kroppen gör ont, jag trillar ur stolen, finns ingen styrka som kan hålla den uppe. Jag är chockad kan inte få in det, vad var det mamma sa? Sa hon att David hade kört ihjäl sig? Förstår ingenting, stapplar mig till hallen, tar på mig skor. Ringer till N. E fixar så att vi kan ta oss till Gullspång, hon tröstar, kramar hon är en klippa!
De fyra milen har aldrig tidigare gått så långsamt, de försöker lugna mig med att mamma kanske var i chocktillstånd, att det kanske inte var så illa.. Jag tänker att om det nu skulle varit en olycka, då skulle mamma varit mera samlad, sagt att David har varit med om en olycka, han åker ambulanshelikopter o.s.v.. Men mamma vart långt ifrån samlad, hon var förstörd, krossad.. En del av mig började förstå att det är kört, han finns inte längre. Men den största delen av mig bad, hoppades på att alla berörda gjorde vad som stod i deras makt för att rädda honom.
Vi börjar närma oss Gullspång, förväntar mig att mamma och pappa är hemma, att ambulans, polisen och prästen är hemma och gett dem beskedet. Vill träffa dem! Men så var det inte, en av mina mostrar sitter på våran trappa. Bilen hinner inte stanna förens jag är ur, springer och möter moster L. Jag ser det på henne, att det inte gått bra, men jag måste ändåså fråga:
-LEVER HAN??
Moster L tar sina händer håller hårt om mitt huvud:
-Nej Frida, han lever inte.
Jag trillar ihop på gräsmattan, skriker, gråter, försvinner, allting blir svart. Vaknar upp inne i soffan.
-Frida, mamma och pappa är på KSS, vill du åka dit?
-Ja, jag vill dit nu.. Blir arg för att inte polisen eller ambulansen har tid att köra mig, mamma och pappa fick ju åka ambulans.. Går ner på ditt rum, hämtar en kudde, kollar på korten vi tog i mormors sommarstuga. Bryter ihop. Påväg till KSS ser jag bilen, det blir mera verkligt, bryter ihop igen. Din vän skickar och frågar om det verkligen var du, "Ja tyvärr det var David, han lever inte längre". Kommer ihåg att jag skrev det, men jag hade inte själv förstått att det hade hänt.
Inne på KSS måste jag anmäla mig i receptionen på akuten:
-Min bror har varit med om en olycka.
-Ok, vad heter han?
-David Nilsson.
-Ok, vänta lite så ska jag kolla upp..
Det tar en stund sen kommer sjuksköterskan tillbaka:
-Kom med in här..
Jag hör mammas panik, gråt.. Men jag får inte vara hos dem. Jag och N och hans mamma placeras i ett eget rum. Jag får panik, hör mamma men får inte träffa henne. Börjar känna på en annan dörr, klättrar på väggarna. Skriker hysteriskt till N att han måste hämta personalen för jag sitter inte kvar en sekund här, vill träffa mamma och pappa!! N hämtar personalen som ber om ursäkt för de hade inte uppfattat att jag var systern. Tar med mig till mamma och pappa, äntligen! Kramar, gråter, tröstar...
Kommentarer
Postat av: Anonym
❤
Postat av: jonna
starkt av dig Frida att skriva om den dagen <3
Postat av: CallePolis
Starkt och gripande, helt oförståelig situation att vara i... Du e stark Frida, jag imponeras av ditt sätt att bearbeta din sorg. Kram C
Trackback
