År 2011 är på väg mot sitt slut. När jag för ett år sedan stog i tandådalens backe i Sälen och sköt raketer och drack champagne för glatta livet kunde jag aldrig ana vad detta året skulle ge mig, eller snarare ta bort ifrån mig. Året började bra, jag hoppade på ssk-utbildningen igen efter ett års uppehåll. Våren gick så snabbt och var otroligt lärorik med praktik i stort sett hela tiden, som jag hade längtat efter att få plugga igen. Tänker ibland tillbaka på den tiden och funderar över varför jag var nervös inför mötet med nya människor, det blev ju hur bra som helst! Sommaren kom och med den sista sommarjobbet i Degerfors, min familj hade bokat en utlandsresa, bara vi skulle njuta en hel vecka tillsammans i ett varmt land, det var underbart. Inte ens då förstod jag att det skulle bli mina sista minnen med dig. Mitt i sommaren rasade allt, du togs bort ifrån oss. Jag kommer aldrig glömma samtalet jag fick från ambulansen, mammas ord om att du var borta, aldrig. Sommaaren förvandlades helt, allt var upp och ner, ut och in, fel, så otroligt fel! Tiden efter är klar men ändå suddig, det känns som tiden stått still fast den samtidigt har gått jätte fort. Hösten kom och skolstart, närst sista terminen. Skulle jag klara det, det krävdes en hel del av mig själv för att ta sig igenom detta, men jag hade en fantastisk människa som jag fick tillbringa hösten och c-uppsatsen med, vilket underlättade allt väldigt mycket. Men jag känner hur det tog/tar på mig, att inte känna sig lycklig, att fira jul och födelsedag, le men aldrig innerst inne vara riktigt lycklig. Att hela tiden känna att något inte stämmer, känna sig halv men försöka se fram emot saker som jag vet skulle gjort mig lycklig annars.. Det är vad detta året gett mig, ett helvete på jorden, ett helvete som jag tvingas att leva med. När ska jag förlika mig med det, kan man ens det?