Det är inget nytt att du ständigt är med mig i vad jag än gör. Att jag alltid funderar på vad du skulle göra, tycka och tänka i olika situationer. Igår gästade ett coverband som spelar Gyllene Tider låtar stadens nattklubb. Ett sådant där coverband som blir bättre ju mera rund om fötterna du är, just igår var jag inte alls så rund om fötterna som jag brukar vara när jag besöker nattklubben. I det nästan nyktra tillståndet så tog tankar och känslor över väldigt mycket. För du och pappa, ja hela våran familj känns som vi är en del av Gyllene Tider. Vi är en del av dom, för sommaren i ända lyssnade vi (liksom alla Svensson familjer) sönder deras låtar, med all rätt. För dom är sommar, dom är bra och dom ger den rätta stämningen.
Jag vet att du hade varit lite smått irriterad på den där killen som spelade synt, för han trodde han var en riktig rockstar som spelade på Ullevi eller något liknande. Det blev bara fel, pinsamt. Det vet jag att du hade stört dig på lika mycket som jag gjorde. Även fast dom hade varit bättre om man varit lite lulligare så kostade inträdet bara ynka hundralappen och det var det väl värt, för riktigt så dåliga är de ju inte och min vän tog examen efter tre och ett halvt års slit, så det var värt det. Men det smärtade i bröstet, det kan jag inte komma i från. Alla dessa låtar som fått en att studsa av glädje över att sommaren är på väg eller att den är här, dessa låtar får mig att tänka på dig. Det är både smärtsamt och med glädje. Men det finns ingen glädje i att du inte får vara med, sommaren kommer aldrig mera att bli densamma!