Idag är saknaden värst. Springer på korten som finns här hemma i huset, allt från när vi är små fram till nu. När du tog VM-silver, NM-Guld, min stolthet över dig sprider sig genom hela kroppen inte bara för dina insatser i de olika mästerskapen utan för att just Du var min lillebror, för att du var Du. Jag kan inte, vill inte ta till mig att jag aldrig mera ska få krama på dig, se dig komma in genom dörren, höra din röst.

Hur i helvete ska man kunna leva med detta för resten av sitt liv? Det gör så fruktansvärt ont, jag orkar inte ens ta till mig av känslan som infinner sig när jag inser att allt är sant, när den kommer trycker jag ner den, vågar inte, orkar inte, klarar inte!

Har suttit med C-uppsatsen i stort sett hela dagen idag, det går bra. Det är skönt att tänka på annat, låta hjärnan fokusera på annat håll en stund. Men du finns där, det går aldrig att komma ifrån!

Turkiet, juni 2011

Saknar dig!