Är långt nere, fundera på om jag kan ta ett break från mig själv, från livet i helhet just nu. Det är mycket överallt. Men konstaterade snabbt för mig själv att det inte går, jag har inte tid att fly, bryta ihop. Jag har mina studier som ingen annan skulle göra under mitt "uppbrott", men jag har ju bra en av mig. Ska man inte tänka på sig själv, fast det gör jag väl om jag genomför mina studier? För jag pluggar ju för min egen skull, ingen annans. Men när kommer brytpunkten, hur mycket är jag kapabel till att klara? Vad händer när jag inte klarar mer? Kommer den dagen? Ska jag klara det här? Varför ska man klara av att hantera och lära sig att leva med denna sorg, tomhet och fruktansvärda smärta? Din ord klingar i mina öron: "Det ordnar sig!", lugn och sansad sa du alltid så, oavsett vad det var så sa du att det ordnar sig..