Har spenderat eftermiddagen med att gå igenom alla kort och fina hälsningar som vi fick i samband med att du försvann. Det gör så ont att läsa, men tankarna och orden är så fina. Vilket stöd vi fick och får. Men när marken försvinner från fötterna är man ensam om att hitta fotfästet igen. Ibland är det skönt att vara själv med sin sorg, när man måste trösta sig själv och hitta marken under fötterna igen. Men ibland så är det så skönt att ha en värmande och tröstande famn. När jag satt nere på ditt rum och känslorna tog över liksom tårarna rann så såg jag dig komma in genom dörren,"varför är du så ledsen?". Då rann (om möjligt) tårarna ännu mera, men ändå kände jag ett lugn, det kändes som om du kramade mig, som om du fanns där så att jag inte var själv. Så hemsk och härlig känsla på en och samma gång, jag vill ju att du ska krama mig! Än så länge har inte tiden läkt några sår, jag är tveksam om såren efter dig någonsin kommer att läka men jag tvingar mig själv att fortsätta gå..