Men ödet ville något annat, himlen behövde dig, du var för bra för denna värld, för god. Det blir lättare att hantera sorgen i hopp om att du har det bra där du är, att du har det så mycket bättre än oss. Men det blir samtidigt så outhärdligt, så fruktansvärt smärtsamt. För vad är himlens svar på känslan som infinner sig vid studentdagen, den oerhörda lättnaden, eller känslan att vara sådär innerligt kär så det pirrar i hela kroppen och sedan få bilda familj med den man älskar allra mest, vad är himelens svar på det?

Varför får du aldrig uppleva det? Varför får jag aldrig dela det med dig? Varför?

Kommer aldrig få några svar, aldrig någonsin få dig tillbaka. Men jag kommer alltid älska dig precis så som du är!