En dag av kärlek

Idag ska du skänka de som står dig närmast en tanke eller en fin gest. Jag tycker att det är en fin dag, en bra dag. Det är inte så att jag älskar min nära mindre och jag uppskattar dem inte eller mindre de andra dagarna. Men jag kan inte säga att jag varje dag visar det på samma sätt som man gör en dag som denna. Därför är denna dagen bra, för att påminna oss om att vara rädda om det vi har. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, det blir bara grönare där du vattnar det. Så är det!
Men det finns olika sorters kärlek, det är sällan en känsla som kommer ensam. Kärleken för med sig många blandade känslor bland annat saknad. För mig är det en kärlek med outhärdlig saknad efter dig min älskade lillebror! I skrivande stund kan jag inte förstå att du är borta, kan inte förstå att din kropp inte längre finns att krama på och beundra. Det går inte, jag vägrar att inse att du inte längre finns bland oss! Du är en del av mig, kommer alltid vara!


Själens spegel

Är det så att jag för alltid kommer att se sorg i dina ögon? Se att i själens spegel saknas den livsglädje och lycka som en gång brann. Är det så att med tiden så lär man sig att hantera den sorg man bär på? Jag tror att i själens ögon kommer för alltid saknaden efter dig lysa igenom, för det är en livslång saknad! Det gör mig så ont att påminnas varje gång jag ser in i dina ögon.


fredag

Äntligen helg och fredag, vilket innebär kärlek i massor. Jag saknar dig!


7 månader

Timmar blir till dagar, dagar blir till månader, med andra ord så går allting i hastig fart förbi. Men att leva utan dig känns varje dag som en evighet. Ibland känns livet inte värt att leva, men jag måste inse att jag måste se framåt, jag måste leva. För min egen skull, för min familj, för att jag vill! En dag kommer livet få en helt ny mening.


jag dör lite varje gång jag tar ett steg framåt

Jag står knappt ut med mig själv, står inte ut med saknaden längre, orkar inte inse sanningen. Allt detta förvandlar mig till något som är så långt ifrån mig själv, jag gillar inte det, att inte få vara som jag brukade vara. Vill inte träffa någon, vill inte göra något bara vara för mig själv samtidigt som jag bara vill lämna mig själv, det jag blivit. Är beredd att komma tillbaka när du är tillbaka, för det gör ta mig fan lika ont varje gång hjärtat slår!

första dagen på resten av skoltiden

Idag gjorde jag min första dag på den sista terminen av sjuksköterskeprogrammet. Det är skräckblandad förtjusning, jag har en tid framför mig som är hektisk, mycket information ska in på kort tid men kunskapen ska vara förevigt. Vilket för mig är en konstig ekvation. Jag känner mig ändå inspirerad inför detta, men antar att inspirationen avtar här snart, om jag känner mig själv rätt. I och med denna intesiva period så bosätter jag mig även i det kärleksfulla hemmet på gösvägen, där vi varvar, matlagning, barnpassning, blöjbyte m.m. dvs allt som följer familjepaketet. Men jag trivs som fisken i vattnet och älgen i skogen! Åh, ni underbara!

VG

Är i en lyckobubbla, och jag skiter i om inte lyckan tränger sig igenom hela mig för känslan för det hela är skön och lättnad! Anledningen till denna lyckobubbla är att mitt skötebarn, c-uppsatsen fick det finaste betyget man kan få, VG mina damer och herrar, VG! Känn på den! Jag och mina trogna vän klarade det hela vägen igenom, som avslutning så slog vi till med ett VG på opponeringen också, vi drogs med av flowet som c-uppsatsen gav och fortsatte leverera! Nu väntar endast en termin kvar av ssk-programmet, inte ens ett halv år kvar till examen och det finns ingen som kan vara mer taggad än jag inför dessa månader! Kom an, ge mig tentor, föreläsningar dagarna långa, för just nu känns det som inget kan stoppa mig. Jag får helt enkelt inse att jag är bättre än vad jag tror om mig själv, ta fram detta när allt det jobbiga tar över. Kan knappt stå ut med att det kommer dröja två veckor till tills jag får träffa mina underbara föräldrar. Men jag vet att de har det bra och att de njuter så det gör längtan lite bättre!


nytt

Har en stor nyhet att berätta imorgon.. Något ni inte vill missa!

Onsdag

Nu var det länge sedan sist, men ibland så känner man inte för att dela med sig. Dagarna springer förbi, skolan tar en stor del av min tid och kommer till veckan att ta över det.. Under tiden jag inte varit här har jag insett att livet numera innebär tomhet, det är så det kommer att vara, tomt. Jag kan planera för framtiden med pirr i magen, men hela tiden finns den där, känslan som dämpar pirret i magen. Känslan som påminner mig om att jag inte är lyckligt lottad här i livet, men jag är tacksamt för alla de som finns runtomkring mig, de vackra och fina människor som stöttar mig genom vardagen.
Från den ena till det andra, idag får jag min dom om vårt skötebarn, c-uppsatsen.


6 månader

Vad är meningen med livet? Varför togs du bort ifrån oss? Varför? Jag älskar dig så otroligt mycket lillebror, kärleken till dig kommer aldrig kunna beskrivas i ord. Det är så mycket mera än vad ord kan beskriva! Saknaden ska vi inte tala om, det är den som gör ont, i precis var enda del i min kropp.. Sex månader med början på ett helvete, ett nytt sätt att tvingas leva på. Sex månader sedan jag senast hörde din röst, det känns som en evighet och med tanke på att det är så här jag ska fortsätta leva så känns det som att det kommer att bli ett långt liv utan dig!


År 2011

År 2011 är på väg mot sitt slut. När jag för ett år sedan stog i tandådalens backe i Sälen och sköt raketer och drack champagne för glatta livet kunde jag aldrig ana vad detta året skulle ge mig, eller snarare ta bort ifrån mig. Året började bra, jag hoppade på ssk-utbildningen igen efter ett års uppehåll. Våren gick så snabbt och var otroligt lärorik med praktik i stort sett hela tiden, som jag hade längtat efter att få plugga igen. Tänker ibland tillbaka på den tiden och funderar över varför jag var nervös inför mötet med nya människor, det blev ju hur bra som helst! Sommaren kom och med den sista sommarjobbet i Degerfors, min familj hade bokat en utlandsresa, bara vi skulle njuta en hel vecka tillsammans i ett varmt land, det var underbart. Inte ens då förstod jag att det skulle bli mina sista minnen med dig. Mitt i sommaren rasade allt, du togs bort ifrån oss. Jag kommer aldrig glömma samtalet jag fick från ambulansen, mammas ord om att du var borta, aldrig. Sommaaren förvandlades helt, allt var upp och ner, ut och in, fel, så otroligt fel! Tiden efter är klar men ändå suddig, det känns som tiden stått still fast den samtidigt har gått jätte fort. Hösten kom och skolstart, närst sista terminen. Skulle jag klara det, det krävdes en hel del av mig själv för att ta sig igenom detta, men jag hade en fantastisk människa som jag fick tillbringa hösten och c-uppsatsen med, vilket underlättade allt väldigt mycket. Men jag känner hur det tog/tar på mig, att inte känna sig lycklig, att fira jul och födelsedag, le men aldrig innerst inne vara riktigt lycklig. Att hela tiden känna att något inte stämmer, känna sig halv men försöka se fram emot saker som jag vet skulle gjort mig lycklig annars.. Det är vad detta året gett mig, ett helvete på jorden, ett helvete som jag tvingas att leva med. När ska jag förlika mig med det, kan man ens det?
image description image description
image description

Jul

Dagarna har gått, precis som vilka dagar som helst. Men lördagen kallades för julafton, söndagen för juldagen och måndagen för annandagen. Dagar som annars och även nu varit en tid att umgås lite extra mycket med de som ligger närmast hjärtat. Men det var så tomt, så otroligt tomt utan dig. Jag tänker ibland på hur jag ska kunna klara av detta, hur jag ska kunna fortsätta att leva mitt liv utan dig. Ibland önskar jag att jag också bara försvann så att jag fick vara med dig, men det är när jag är svag. När jag är lite starkare inser jag att jag har mycket kvar att göra i livet, att jag har många här som jag älskar och inte vill gå miste om. Men ibland spelar det ingen roll känns det som, för det enda jag vill är att vara med dig! En natt drömde jag om dig, vi kramade varandra, jag blev alldeles varm inombords, jag kunde känna värmen från dig. Varför är drömmarna och minnena det närmsta jag kommer dig? Det var tomt att ta kort framför granen, jag var själv.


Dagen före doppare dagen

En tid för att umgås, glädjas och äta en massvis av mat som lagats på mycket kärlek. Det är precis vad denna högtid är. Men när man inte känner så mycket glädje, när den man kanske vill umgås med allra mest inte finns längre. Hur gör man då? Vi kommer "fira" denna högtid, men det känns inte som andra år, det kommer aldrig mera att bli den samma. Jag vill att det ska vara som vanligt, jag vill att du ska vara här, jag är trött på att ha dig i himlen nu, jag vill ha tillbaka dig här på jorden, NU!


21 december

Nu är jag hela ett år äldre, ett år som har fört med sig alla möjliga konstiga, bra och hemska känslor. Det var min första födelsedag utan dig, första gången inga av mina allra närmaste var där. Men jag gläds otroligt mycket åt dom som var där. För det är ingen dag man vill fira själv, inte jag i alla fall. För dagar som denna får man ju möjlighet att träffa alla de fina människor som finns runt omkring en, och det tycker jag om. Jag förundras ofta över hur olika vi är, men att vi ändå kan vara så nära, jag gillar det. Jag blir också oerhört glad och varm av alla som skickade fina grattishälsningar till mig, det betyder mycket! Något annat som jag gillar (allra mest) är mina fantastiska föräldrar, de har varit med om det värsta föräldrar kan drabbas av, jag har aldrig sett dem må så här dåligt. Det känns så hopplöst att veta att det är så det kommer att vara, hopplöst att veta att det inte finns något jag kan göra för att få dem att må bättre. Mitt i allt detta så finns de ändå där för mig. Min kärlek till dom är svår att beskriva, jag vet inte vilka ord jag ska använda för att ge känslorna rättvisa, tycker inte riktigt att det finns några ord som kan bekriva dem på ett värdigt sätt.. Jag älskar er!

Är det tillåtet att känna lättnad?

Jag känner en lättnad inombords, eller jag vet inte om lättnad är det rätta ordet. Men jag känner ett lugn, ibland funderar jag på om jag verkligen får känna detta lugnet, är det ok att känna ett lugn eller en lättnad över det hemska som vi fick läsa och höra om David. Fast det är väl inte det vi fick läsa eller höra i sig som jag känner en lättnad över, det är nog mer känslan om att jag har förstått att David är död, att han är borta och inte kommer att komma tillbaka. Detta kanske låter jätte knäppt nu, men jag hoppas ju fortfarande på att allt detta hemska inte är sant, men jag förstår i andra stunden att det är sant, det är verkligt. Vilket har tagit mig ett steg framåt i mitt sorgarbete, det är fruktansvärt men det är skönt att känna detta lugn.. Jag tänker faktiskt ta till vara på detta lugnet som jag känner inombords, för imorgon är min födelsedag. Min första födelsedag utan dig lillebror, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag känner inför denna dagen, dels har man blivit äldre och vill helst inte fylla år längre men sen så vet jag inte riktigt om jag vill fira dena dag, det känns så fel.. Det enda jag önskar är att du fanns här, så att allt kunde vara som vanligt. Imorgon får jag även besked om min c-uppsats, jag hoppas så innerligt att det blir ett bra besked.

Besked

Idag har jag/vi varit med om något fruktansvärt, svart på vitt har vi fått konstaterat vad som hände vår älskade son och lillebror! Det är inte mänskligt, det som mina ögon läste och mina öron hörde, om det fanns någon cell kvar i min kropp som klarat sig från smärtan så är alla celler från och med idag smärtpåverkade, utan tvekan! Men om man får säga, och om det kan vara skönt att få allting konstaterat, så var det det. Ingen kan någonsin konstatera till 100% varför, man man kan tro. Det ger mig ett lugn, ett lugn som jag inte känt på fem och en halv månad. Smärtan och saknaden är fortfarande kvar, men "förklaringen" ger mig idag ett lugn. Men självklart önskar jag att jag hade haft dig här, älskade lillebror jag hoppas du finner ro, tills dagen vi ses igen.


Små mirakel

Så tom men ändå så full av lycka. Kroppens går på högvarv, alla möjliga hormoner sprider sig genom kroppen. Att gå från stor förväntan, lycka till ett fruktansvärt besked. På noll och ingenting slängs känslorna mellan liv och död. Att förstå att ett nytt fantastiskt liv är här är lika svårt som att förstå att ett annat fantastiskt liv har slocknat. Det vackraste av underverk fick jag träffa idag, sådan otrolig lycka och värme. Det vackraste två människor kan ge. Genom kärleken tar man sig igenom detta, det finns inga genvägar, det är ett helvete. Men små medel underlättar stigen man vandrar på, stigen som visar upp för den brantaste av backar, det är den livet tvingar oss att vandra på. Tillsammans är vi starka.

Virknål och tidtagning

Det ryker om virknålen, jag ligger efter i handarbetet, bebisen vill tydligen komma ut tidigare än beräknat. Men, så himla ledsen är ju inte jag för det. Mellan varven så är jag tidtagare på värkarna, spännande! Låt detta gå bra, låt det komma ut en frisk liten skit. Låt det bli imorgon dag så jag får se underverket och dess fina, stolta föräldrar!


Tisdag

Kroppen värker, det gör så fruktansvärt ont, så ont att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag har ingen lillebror att älska, inget syskon att dela resten av mitt liv med. Vi som hade byggt upp våran relation så bra, vi var så nära, vi fanns där för varandra, det var vi även fanns vi inte var ensamna så var det Vi, du och jag.
I dig har många mist ett barnbarn, en kusin, en vän, en lagkramat det är så mycket vi går miste om när inte du finns. Men hur det än är så är det mamma och pappa som mist ett barn, jag som mist ett syskon. Vi är inte ensamna men det är hos oss det fattas någon, det är vi som är en man kort. Man ska ta fram alla dessa fina minne som man har tillsammans med dig, för det är så du finns för mig nu, men det är ju just det som gör som ondast, att man bara får ha dig i minnet. Jag är kommer aldrig mera bli densamma.

Torsdag

Trots att praktiken är hur bra som helst, så går jag på någon slags reservenergi som egentligen inte finns. Detta yttrar sig på olika sätt, kroppen börjar helt enkelt att säga ifrån.. Kanske borde lyssna på kroppen, men vad händer när jag släpper fram det.. Det måste i alla fall vara bra att göra lite sånt här ibland tänker jag:


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0