Kan det bli bättre?

Idag har jag beskådat små bedårande underverk och fantastiska föräldrar. Vilken underbart yrke tänker jag, att få strosa omkring bland små bebbar och föräldrar som strålar av lycka och stolthet, det måste ju vara det bästa av ställen på ett sjukhus att jobba på. En vacker dag måste det bli min vardag blir tanke nummer två. Andra funderingar idag har varit många och konstiga, ibland obehagliga med de flesta har lett till magkittlande skratt tillsammans med den gravida kvinnan och hennes sambo! Inte nog med att praktiken är bra, man kommer hem till ett hjärtligt hus som luktar nybakade saffransbullar också! Det kan bli bättre livet, men jag vill ändå så slänga in den klyschiga kommentaren: "kan det bli bättre?" förresten så kom jag på att livet kan bara bli bättre nu för att man kan inte förändra det som hänt, det finns INGET som kan få dig tillbaka! Men det är inte så jag tänker det är så jag skriver. Föresten igen, vem vet, det som hände trodde man aldrig i sin vildaste fantasi skulle hända, men det hände. Så vem vet om det blir bättre eller sämre?


Ultraljud

Praktiken är precis vad jag väntade mig, fast lite bättre. Idag har jag fått chansen att få vara med föräldrar som kanske för första gången får se sitt barn, fötter och ben som sparkar och knuffar och det lilla hjärtat som slår. Det är så fantastiskt att se, kan bara tänka mig hur fantastiskt det kommer vara när det lilla knytet är i min mage. Jag kan knappt bärga mig.
Att få vara såhär på praktik är nog kanske precis vad jag behöver just nu, när valet att bara få vara inte är möjligt. Kommer på mig själv under dagen att det kan gå längre stunder mellan gångerna jag tänker på dig, men ändå så finns den där, känslan, även om inte tanken är där. Känslan av tomhet, en känsla av att aldrig mer kommer livet bli sig likt.


Äventyr

Nu är jag på väg till CSK, för min första dag på praktiken på förlossningen. Det ska bli så himla intressant och roligt och jag hoppas verkligen denna placering ger mig precis det jag behöver! Inte nog med att jag får spendera mina dagar på min drömplacering, jag väntar mig där ett fint besök i form av min hög gravida kusin, så kom igen nu skorpan,världen här ute är mycket bättre än mammas mage..


O'Learys

Är på snabbvisit i Karlstad och avnjuter god mat i supertrevligt sällskap! Det är jag välförtjänt av efter många veckors hårt slitande med c-uppsatsen (som nu är inlämnad) och allt annat som är runt omkring! Detta är att fly vardagen, det är sådant här som gör livet lite enklare att leva. Min fina kusin och hennes sköna böna till sambo.


Min dröm är du, min verklighet den är en mardröm

När jag drömmer är det om dig, nu det sista så handlar allt om att du kommer tillbaka från den andra sidan på olika sätt. Jag blir så glad och även fast jag sover känns lyckoruset i hela kroppen, jag vill bara skrika rakt ut så att alla hör att du lever igen! Men när morgonen kommer och jag vaknar till måste jag skilja på dröm och verklighet, då inser jag att du min ängel är min dröm, min verklighet blir istället det hemskaste av mardrömmar! Jag saknar dig, men orden är så små för att kunna beskriv dess egentliga innebörd. Inga ord räcker till för att kunna beskriva vad jag känner. Du fattas mig lillebror!


Plötsligt har himlen den finaste av änglar

Har spenderat eftermiddagen med att gå igenom alla kort och fina hälsningar som vi fick i samband med att du försvann. Det gör så ont att läsa, men tankarna och orden är så fina. Vilket stöd vi fick och får. Men när marken försvinner från fötterna är man ensam om att hitta fotfästet igen. Ibland är det skönt att vara själv med sin sorg, när man måste trösta sig själv och hitta marken under fötterna igen. Men ibland så är det så skönt att ha en värmande och tröstande famn. När jag satt nere på ditt rum och känslorna tog över liksom tårarna rann så såg jag dig komma in genom dörren,"varför är du så ledsen?". Då rann (om möjligt) tårarna ännu mera, men ändå kände jag ett lugn, det kändes som om du kramade mig, som om du fanns där så att jag inte var själv. Så hemsk och härlig känsla på en och samma gång, jag vill ju att du ska krama mig! Än så länge har inte tiden läkt några sår, jag är tveksam om såren efter dig någonsin kommer att läka men jag tvingar mig själv att fortsätta gå..

1:a December

Idag är en dag av glädje och sorg. Idag blir två av mina närmsta ett år äldre och idag är det fem månader sedan du (ofrivilligt) lämnade oss. Det känns som om allt börja sjunka in, men ändå inte. Jag vill ju inte att det ska sjunka in. Jag kan inte förstå att livet ska vara såhär, att du inte ska få uppleva det som jag får uppleva. När jag ser bilder på dig är du så nära men ändå så långt borta! Jag vill inget annat än att ha dig här! Du är min önskan och min dröm, du är mitt allt.

När livet gav sommar den mening som den förtjänar!

Dagarna till dagen D är räknade

Nu var det ett tag sen jag var här. Är inte i en bubbla, avskärmar mig från allt, endast c-uppsatsen får min uppmärksamhet känns det som. Fast det är ju vad som är "viktigast" i livet just nu. Trots strul fram och tillbaka så vägrar jag ge upp, fast jag vet att du tyckte att jag skulle struntat i detta för länge sedan.. Men jag har inget val jag  måste, du skulle kunna livnärt dig på din sport i framtiden, det skulle jag aldrig kunna gjort. Vi var så olika men ändå av samma sort, du och jag lillebror!

Fredagsmys

Har spenderat dagen i Karlstad både på universitetet och stan. Blev en lång dag så det var skönt att få komma hem och slänga sig i soffan. Inspirationen för att skriva, lusten att plugga och att hitta en fungerande vardag varierar från dag till dag. Men den senaste tiden har jag känt en sådan tomhet, helt tom.. Tror det kan vara så att jag inte orkar känna efter, för jag orkar inte känna de känslorna som jag vet kommer om jag skulle känna efter.. Från det ena till det andra så tycker jag iaf att Cloetta har lyckats bra med årets smak på JuleSkum!


Vintern är snart här

Har återvänt till Karlskoga, mamma är med och kvällen kommer bjuda på att fixa i ordning det sista inför advent. Mitt hjärta har alltid klappat lite mer för julen och vintern, det är en sådan otrolig mysig tid. När familj och vänner samlas för att umgås, stämningen är förhoppningsvis på topp och alla ger det lilla extra för att bidra till den gemytliga stämningen. Det är precis därför jag tycker om denna tiden på året lite mera än de andra årstiderna. Givetvis har varje årstid sin tjusning och jag skulle faktiskt inte vilja vara utan någon. Jag tror att blandningen gör att man uppskattar varje årstid på ett speciellt sätt. Men julen i år kommer inte att bli den samma, jag vet det. Glädjen kommer blandas med sorg och saknad. Kommer det bli smärtsamt, kommer vi kunna glädjas? Vi har varandra men du fattas oss, så otroligt mycket, vi är ingen familj utan dig.. Trots det "måste" adventspysslet upp, saffransbrödet bakas och klapparna köpas.. Det kommer kanske inte få mig att må bättre, men det kan inte få mig att må sämre iaf. Man måste göra det som har gjort en glad, försöka finna lycka och glädje i det igen. Livet fortsätter..


En känsla av tomhet

Idag slog tanken mig, att du inte längre finns bland oss, att dina rester finns i jorden. Det var en väldigt konstig känsla, jag kände mig så tom. Vakna till och insåg att så kan det ju inte vara, trängde undan tanken. Försökte ta till mig den igen lite senare men det gick inte.. Det är så otroligt små stunder, inte ens varje dag, som dessa små stunder vänder upp och ner på min tillvaro! Men när de kommer för de med sig så olika känslor, dagens var tomhet!


Vad är skillnaden på nu och då?

Jag trodde jag visste vad döden handlade om, att när en människa dör så finns den inte mera. Har förut när jag stött på den kännt den där oändliga saknaden i kroppen, ovissheten. Ibland över någon man inte träffat, men som man ändåså älskar så högt, en annan gång av en människa du faktiskt träffat som även den är älskad högt!
Men att dö av ålderdom anses vara den naturliga gången, det är något som vi alla kommer att  möta en dag. Men med det säger jag inte att saknaden och ovissheten är värre för oss efterblivna vars anhörig inte dog av ålderdom, jag menar mer att det sker av en "förklaring", livets gång, naturligt.. Jag vet att jag själv kommer vara helt förstörd när min mamma och pappa lämnar mig (förhopningsvis av åldern) om ca 60 år, för bandet till dem är så otroligt starkt. Men har de fått varit friska och inte plågat sig igenom sina sista år av en sjukdom så kanske man kan se det som så att döden var "bäst" för dem. Eller är döden någonsin bra?
Det jag vill ha sagt med detta är egentligen att jag inte kan förstå att David är borta. Jag minns ju så väl dagarna i Turkiet i sommras, när vi kastade boll i vattnet, när vi var ute på kvällarna, när vi hade simtävling i poolen och du vann överlägset över alla, hur sött vi somnade på planet hem. Jag minns allt, varenda konversation känns det som. Jag minns när jag skjutsade dig till uppkörningen, hur nervös jag var när jag skulle hämta dig, lyckoruset som infann sig i kroppen när jag fick reda på att du klarat det, ditt samtal när du klarat körkortet, glädjetårarna! Jag ångrar ingenting, jag ångrar inte att jag var så glad för ditt körkort, för jag vet hur mycket det betydde för dig. Men jag kunde aldrig ana att vägen, bilen och körkortet skulle ta ditt liv..
Allt var så nyss, men jag inser samtidigt att tiden går men undrar så vad är det som skiljer nu från då?
image description
Kommer nuet någonsin bli bra?

Bio

Vi är redo för Breaking Dawn del 1, låt filmen rulla..


När tryggheten är här rasar mina murar.

Jag låter mig känna, låter verkligheten komma ikapp. Allt det som jag inte vågar släppa fram, vågar inse när inte du är här. Det släpper jag, för hos dig är jag trygg. Jag är inte den som du valde att leva med, jag förändras liksom du, tillsammans ska vi hitta ett sätt som fungerar. Jag visste inte att du var så fin, så bra för mig, visste aldrig att just din famn skulle vara min trygghet. Du ger så mycket, allt det jag behöver just nu. Men även min famn blir din trygghet när dina murar rasar.
Jag älskar dig

Utan känslor

Inspirationen till mina kära c-uppsats flödar, skriver som om jag aldrig gjort något annat.. Jag känner mig som en maskin, en robot som gör allt som på beställning, för det måste göras. Jag önskar att allt vore annorlunda att jag inte hade behövt känna mig som en robot när jag pluggar, jag skulle vilja lägga ner allt vad jag har. Men den kraften finns inte, känslorna och tankarna snurrar på annat håll. Jag måste bli en robot när jag pluggar, det går inte annars. Tålamodet slängs ned i botten, som om det inte fanns, klarar inte av motgångar lika bra, de slår så mycket djupare. Jag vill bli som vanligt igen, att allt är som vanligt. Jag vill inte komma hem och mötas av bildspelet på dig och veta att det är det närmsta jag kommer dig. Jag vill komma hem och veta att du fins här hemma, att jag kan krama på dig om jag vill, retas med dig om jag vill. Ta hand om dig, aldrig släppa taget om dig!
Utan dig kan jag aldrig bli densamma!

Att tänka om

Behövde rensa huvudet lite, så tog en lång promenad med mamma. Ventilerade både luft och tankar, så otroligt välbehövligt efter en dag som denna. När vi kom hem fortsatte jag att låta tankarna vara på annat håll en stund, vilket resulterade i denna lampskärm till mamma och pappa, lätt som en plätt, roligt som bara den!


Det luktar gott

Här på gösgatan ligger lussebullarna i micron för provsmak, P var tvungen prova om de var torra eller inte och jag och J var inte sena att hänga på.. Om de är torra eller inte det återstår att se, är det sådant här som kallas livskvalité. Vilken bullmamma hon är min fina kusin.

Pappas dag

Idag är det våran älskade, finaste pappas dag. Jag vet hur mycket pappa betyder för dig, hur mycket du betyder för honom. Hur stolt han var/är över dig i dina stora prestationer, hur engagerad han var i dig, att han alltid ville dig väl. Ert förhållande var så speciellt, du älskade att reta och skoja med pappa och pappa blev alltid sur, men ni båda visste innerst inne att orden inte kom från hjärtat, ni visste bara inte hur ni skulle visa för varandra vad hjärtat egentligen ville säga. Det var ert sätt, då irriterade jag mig på det, tyckte att ni var jobbiga, ni var tvungna att vara varandras motpoler, men ert delade intresse för sport, bandy men framförallt hockey och Färjestad, det var så sammansvetsat, i det var ni ett! Jag kunde aldrig ana att jag skulle sakna det så himla mycket! Jag saknar att du inte finns här en dag som denna, att du inte ens visste att det var farsdag, att du inte hade ordnat present, att jag blev irriterad att jag alltid skulle fixa allt! Jag saknar det, jag skulle vilja vara irriterad för att behöva fixa allting för att du glömmer och inte har koll, nu fixar jag utan att vara irriterad, för jag har ingen att vara irriterad på! Jag saknar det, jag saknar DIG!


Äventyr

På resande fot igen, denna gång är destinationen långt söder ut, närmare bestämt Lund. Har själv aldrig varit så långt nere i landet, vad jag vet. Det ska bli spännande, om inte annat väldigt roligt att få träffa mina fina vänner, den ena bosatt där och den andra kommer från Kalmar. Vi har mycket att ta igen, mycket att minnas och mycket nytt att berätta för varandra. Jag ska njuta!


Det ordnar sig?

Är långt nere, fundera på om jag kan ta ett break från mig själv, från livet i helhet just nu. Det är mycket överallt. Men konstaterade snabbt för mig själv att det inte går, jag har inte tid att fly, bryta ihop. Jag har mina studier som ingen annan skulle göra under mitt "uppbrott", men jag har ju bra en av mig. Ska man inte tänka på sig själv, fast det gör jag väl om jag genomför mina studier? För jag pluggar ju för min egen skull, ingen annans. Men när kommer brytpunkten, hur mycket är jag kapabel till att klara? Vad händer när jag inte klarar mer? Kommer den dagen? Ska jag klara det här? Varför ska man klara av att hantera och lära sig att leva med denna sorg, tomhet och fruktansvärda smärta? Din ord klingar i mina öron: "Det ordnar sig!", lugn och sansad sa du alltid så, oavsett vad det var så sa du att det ordnar sig..


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0