Vad är skillnaden på nu och då?

Jag trodde jag visste vad döden handlade om, att när en människa dör så finns den inte mera. Har förut när jag stött på den kännt den där oändliga saknaden i kroppen, ovissheten. Ibland över någon man inte träffat, men som man ändåså älskar så högt, en annan gång av en människa du faktiskt träffat som även den är älskad högt!

Men att dö av ålderdom anses vara den naturliga gången, det är något som vi alla kommer att  möta en dag. Men med det säger jag inte att saknaden och ovissheten är värre för oss efterblivna vars anhörig inte dog av ålderdom, jag menar mer att det sker av en "förklaring", livets gång, naturligt.. Jag vet att jag själv kommer vara helt förstörd när min mamma och pappa lämnar mig (förhopningsvis av åldern) om ca 60 år, för bandet till dem är så otroligt starkt. Men har de fått varit friska och inte plågat sig igenom sina sista år av en sjukdom så kanske man kan se det som så att döden var "bäst" för dem. Eller är döden någonsin bra?

Det jag vill ha sagt med detta är egentligen att jag inte kan förstå att David är borta. Jag minns ju så väl dagarna i Turkiet i sommras, när vi kastade boll i vattnet, när vi var ute på kvällarna, när vi hade simtävling i poolen och du vann överlägset över alla, hur sött vi somnade på planet hem. Jag minns allt, varenda konversation känns det som. Jag minns när jag skjutsade dig till uppkörningen, hur nervös jag var när jag skulle hämta dig, lyckoruset som infann sig i kroppen när jag fick reda på att du klarat det, ditt samtal när du klarat körkortet, glädjetårarna! Jag ångrar ingenting, jag ångrar inte att jag var så glad för ditt körkort, för jag vet hur mycket det betydde för dig. Men jag kunde aldrig ana att vägen, bilen och körkortet skulle ta ditt liv..

Allt var så nyss, men jag inser samtidigt att tiden går men undrar så vad är det som skiljer nu från då?

Kommer nuet någonsin bli bra?

Frida, jag kan lova dig att nuet kommer att bli bra. Men just nu är "dået" så nära och man vet inte vad som egentligen är "nuet".. Jag önskar att man kunde hamna i det braiga "nuet" på en gång, men å andra sidan tror jag inte det är nyttigt heller. Det är den här förbaskade bearbetningen som ställer till det! =)

Tänker ofta på dig och ger dig stora varma cyberkramar. Ta väl hand om dig Frida <3

Tids nog kanske det blir det, men det känns så långt bort. Samtidigt som man vill vara där nu, när man lärt sig att hantera den nya vardagen.. Men precis som du säger så tror jag också att vägen igenom detta är den enda vägen som man måste igenom, det kommer göra ont, men man måste lära sig att hantera det! Kram

Och för varje dag som går så lär du dig att hantera smärtan, tomheten, sorgen och tårarna som kommer. Hur man än gör så kan man inte hoppa över det, för det kommer, förr eller senare.

Snart kommer din nya lättare vardag, med allt det jobbiga bakom dig, när det inte ligger lika nära längre. När man kan se mer framåt och lite bakåt och inte tvärtom.

Tänk om känslor kunde vara nåt enkelt.

Kramar!