Kroppen värker, det gör så fruktansvärt ont, så ont att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag har ingen lillebror att älska, inget syskon att dela resten av mitt liv med. Vi som hade byggt upp våran relation så bra, vi var så nära, vi fanns där för varandra, det var vi även fanns vi inte var ensamna så var det Vi, du och jag.
I dig har många mist ett barnbarn, en kusin, en vän, en lagkramat det är så mycket vi går miste om när inte du finns. Men hur det än är så är det mamma och pappa som mist ett barn, jag som mist ett syskon. Vi är inte ensamna men det är hos oss det fattas någon, det är vi som är en man kort. Man ska ta fram alla dessa fina minne som man har tillsammans med dig, för det är så du finns för mig nu, men det är ju just det som gör som ondast, att man bara får ha dig i minnet. Jag är kommer aldrig mera bli densamma.